126 ERNST NYGREN de gynnsamma betingelser, som där funnos tack vare de långsträckta vattendragen, har bygden med en förvånande snabbhet förskjutits mot norr, så långt som dessa överhuvud tilläto. Ej så i östra Värmland, där sådana sammanhängande flod- och sjösystem saknades och en mäktig skogsbarriär ännu länge skulle förhindra mänsklig företagsamhet att taga den nuvarande Bergslagen i besittning. Där har i stället kolonisationen antagit en sydlig riktning, så att nybyggarna åter uppnått Vänerns vida vatten och i Visnums- och Rudskogabygden funnit en natur, som med sina många vikar och utskjutande uddar mycket torde hava liknat deras utgångspunkt i väster. Under dös- och gånggriftstid ändrar sig bygdens utsträck ning i det stora hela icke, och de mindre fluktuationerna äro här av föga intresse att följa. Flintimporten uppträder från och med den tunnackiga yxan som ett ganska naturligt inslag i det arkeologiska materialet och har icke någon invasionsartad karaktär, som kan ge stöd åt antagandet av ett nytt folks invandring. Sålunda är den starkast på Näset, som också ligger de stora stengravarnas huvudbygd i Västergötland närmast, men den saknas ej heller längre upp i landet utmed de gamla stråkvägarna för bebyggelsen, liksom ej heller i östra Värmland. Allt detta är dock, som vi ovan sett, redan förut bruten bygd, och denna flintimportens stora utbredning redan under döstid synes därför, åtminstone för provinsen i dess helhet, motsäga en eventuellt samtidig övergång från jaktens och fiskets näringsfång till åkerbrukets med de djupgående förändringar i levnadssätt, som därav betingades. Den dominerande ställning Näset intager genom sina talrika fynd av tidigare flintyxor kanske dock redan nu får tolkas som tecken till jordens begynnande odling. Ej heller under stenålderns sista period — hällkisttiden — kan man spåra någon väsentlig utvidgning av bygden, exempelvis i nordligare riktning än förut. Klarälvsdalen är sålunda i sitt övre lopp lika fyndfattig som förr — endast tvenne skafthålsyxor äro funna i dess närhet i Dalby och Norra Råda — och att fynden uppträda så pass rikligt i Ullerudstrakten, får med säkerhet tillskrivas de gynnsamma betingelser de små insjöarna er-