VÄRMLANDS FORNMINNEN 127 bjödo för en tidig bosättning. Bergslagen är fortfarande en »vit fläck» på Värmlands karta; dock visar Karlskoga märken av begynnande kolonisation kring vattendragen, och i västra Värmland är det framför allt Nordmarken, som gått raskt framåt i befolkningshänseende. Den rent geografiska utbredningen av hällkisttidens fynd avviker således i sina huvuddrag icke mycket från föregående perioders, och dock ger den en så väsentligt annan bild av själva habitationens karaktär. Det har redan framhållits, hurusom hällkistorna och särskilt deras talrika förekomst i Värmland måste tolkas som de säkraste bevis på en fast bosatt och åkerbrukande befolkning. De lösa fornfyndens gruppering på kartan, ej längre lika tätt intill åarna och vattendragen utan mitt i åkerbruksbyg- den, avge samma vittnesbörd: att den gamla strandbebyggelsen nu g8 avlösts af slättbebyggelse. Särskilt utpräglad är naturligtvis denna i hällkistområdet, Näs’, Gillbergs och Nordmarks härad, men den spåras även i Jössebygden samt utmed hela Vänerskusten (med avbrott endast för Karlstadstrakten). Bronsåldern. Metallens första uppträdande i vårt land och den konstskicklighet, varmed densamma att döma av fynden hanterades, föreföllo ännu för föga mer än femtio år sedan så gåtfulla, att man som förklaring tillgrep teorien om invandring av ett främmande folk, närmast fenicierna. Visserligen betecknar upptäckten av metallerna och deras användbarhet i det dagliga livets tjänst ett av de största framsteg människosläktet någonsin gjort, men den nyare forskningen och främst Oscar Montelius har lärt oss att se detta som resultatet icke av en omstörtande invandring, utan av fredliga, kulturella förbindelser med sydligare och högre stående grannfolk. Här började man nämligen redan tidigt vid förfärdigandet av sina redskap tillgodogöra sig de malmfyndigheter, som rikligt förekomma i de n. v. österrikisk-ungerska länderna, och dylika