128 ERNST NYGREN kopparyxor blevo, som vi sett, redan under gånggriftstiden efterbildade i sten i de vackra stridsyxorna. Man fann emellertid snart, att kopparn icke ägde den för skarpa eggverktyg erforderliga hårdheten, vilket i stället vanns genom tillsats av tenn. Så småningom utexperimenterades därför bronsen, som är en legering av 90 % koppar och resten tenn. Då någon gruvdrift icke förekommer i Sverige förrän under medeltiden, har alltså materialet till alla här funna bronsföremål måst i färdig form införas, troligen just från sydöstra Europa men även från England. Detta är visserligen en lång väg, men vi hava sett, huru tidigare varje flintstycke måste transporteras ända från Skåne; för bronsens spridning norrut har av allt att döma Elbe varit den förnämsta farleden. Fynd av ofulländade redskap och gjutformar, därav en från Värmland, upplysa oss dock om att våra förfäder förstått konsten att av det dyrbara materialet själva tillverka sina vapen och verktyg. De kopierade därvid icke slaviskt sina förebilder, utan utbildade en fullt självständig nordisk stil, ett ytterligare bevis för att de flesta i Sveriges jord funna redskapen också äro här tillverkade. Genom ett dylikt oavlåtligt studium av hithörande fornsaksformer och genom skarpsinniga kombinationer av i Norden gjorda fynd med dylika på kontinenten, vilka varit möjliga att tidsbestämma, har Montelius även för den nordiska bronsåldern lyckats skapa en kronologi, enligt vilken dess början infaller omkring 1800 och dess slut vid pass 600 år före Kristi födelse. Den mellanliggande tiden har indelats i sex olika perioder, var och en kännetecknad av sina karakteristiska föremål och omfattande cirka två århundraden. Det är emellertid självklart, att metallen icke började användas samtidigt i alla trakter eller på en och samma gång av alla ett landskaps bebyggare. Det har därför redan förut framhållits, att den första perioden torde sammanfalla med stenålderns sista, hällkisttiden, och ehuru brons- och stenföremål sällan anträffas tillsammans i fynden, märkes dock metallverktygens influens på stenredskapen och tvärtom. Detsamma gäller om slutskedet — den sjätte perioden — vilken Montelius även nu uppfattar såsom en övergång till eller begynnande järnålder.