VÄRMLANDS FORNMINNEN 129 Ännu in på 1860-talet drog man allvarligt i tvivelsmål, huruvida Värmland överhuvud haft någon bronsålder på grund av det ringa antal lösa fynd, som förelåg därifrån. Nu känner man emellertid 38 värmländska bronsföremål från sammanlagt 26 fynd.1 Denna siffra kan synas obetydlig i jämförelse med det stora antal, stenåldern uppvisar, men man får då komma ihåg, huru starkt utsatta för förgängelse metallsaker äro genom jordens, luftens och vattnets förstörande inverkan. Detta oaktat hade dock mycket mera varit bevarat till våra dagar, om icke de hithörande gravkumlen, de allra viktigaste källorna för kännedomen om denna tid, undergått den mest hänsynslösa plundring från befolkningens sida. Redan dessa stenkummels talrika förekomst i Värmland — man har beräknat dem till mellan ett och två tusen — torde dock vara ett talande vittnesbörd om att bronsåldern här en gång varit mycket rikt utvecklad. Då de emellertid icke alla med säkerhet kunna hänföras till denna tid, har det synts lämpligt att först ge en översikt av de lösa fynden för att av deras utbredning sedan kunna få vissa sannolikhetsbevis för kumlens samtidighet. Från en mycket tidig del av äldre bronsåldern (denna omfattar de tre första perioderna eller ungefär tiden 1800—1100 f. Kr.) är den massiva bronsyxa med skafthål (fig. 29), vilken hösten 1906 fanns vid fördämningsarbete i Jösseforsen, cirka 2 km. från Ottebols station. Den liknar mycket de simpla skafthålsyxorna av sten och torde även vara samtidig med dessa. Bruket att förse bronsyxorna med skafthål upphörde sedan alldeles, och i stället uppstodo andra, troligen efter utländskt mönster, i form av ett kilformigt yxblad, som instacks i den kluvna ändan av ett knäböjt träskaft. Snart försågos dessa med höga kanter för att bättre sitta fast i skaftet; en dylik är funnen vid plöjning i Djurskog, Östervallskogs socken. Även nästa utvecklingsstadium, det sista i denna typserie, är representerat genom ett fynd från Östra Emtervik (fig. 30); det är den s. k. avsatsyxan, och förändringen, som anges genom själva namnet, avsåg här att förhindra, att yxbladet genom ett alltför kraftigt hugg splittrade skaftet. Samtidigt uppstod en annan typ: holkyxan, vilken göts ihålig, 1 Av dessa äro emellertid 5 från 4 fynd nu icke bevarade. Värmlanqad. 1. 9