VÄRMLANDS FORNMINNEN 135 utskjutande näs eller enstaka holmar och skär i sjöarna. I senare fallet äro särskilt de i sjön Västra Örten märkliga, där flera holmar äro nästan översållade med dylika åldriga fornlämningar, och liknande finnas uti Fryken högst uppe på den lilla bergiga Malön samt flerstädes å Vänerns smärre holmar. Här ter sig onekligen detta säregna gravskick högst imponerande, i synnerhet om man betänker det ofantliga arbete det kostat våra förfäder att forsla alla dessa stenmassor till dylika otillgängliga platser. Till det yttre bibehålla sig stenkumlen tämligen lika hela bronsåldern igenom, trots att gravskicket under denna tid undergår den allra största förvandling. Från och med andra perioden uppträder nämligen likbränningen i Norden, och den blir sedan allenahärskande under yngre bronsåldern. Den djupgående förändring i tänkesätt och framför allt i uppfattningen av livet efter detta, som måste antagas vara dess förutsättning, har ganska hastigt trängt igenom att döma av den snabbhet, varmed den nya seden spritt sig till vårt land. Icke lika snabbt ändras de gamla vedertagna gravformerna, varpå bland många andra det ovan omtalade fyndet från Hjärpetan i Nors socken är ett bevis. Den av ett stort stenkummel inneslutna hällkista, vari det där funna svärdet anträffades jämte brända ben, företedde nämligen ingen annan avvikelse från de nyss beskrivna än den ringa längden, vilken endast var 75 cm. Men detta stämmer väl överens med de utvecklingsstadier, man annorstädes i Sverige kunnat följa från den manslånga hällkistan, som alltmer förminskas, till det helt obetydliga askrummet, vilket till sist utbytes mot gravurnan. Denna likbränningens naturligaste begravningsform, som ganska snart kom i bruk i sydligare länder, slog därför här jämförelsevis sent igenom på grund av den seghet, varmed man fasthöll vid de gamla gravkamrarna. Undersöka vi nu närmare stenkumlens utbredning, skola vi finna dem talrikast i västra Värmland. I Nordmarken tyckas de fyrkantiga vara förhärskande, och de upptaga där ungefär samma område som förut hällkistorna. Söderut begynna kumlen redan på Näset, och en hel krans av sådana omgiver den vik av Vänern, som givit namn åt Millesviks socken. Därifrån har deras