136 ERNST NYGREN spridning norrut försiggått efter samma vattendrag, utmed vilka redan under stenåldern bygden utvidgades i nordlig riktning. Vi finna dem således i Byälvsdalen mycket talrikt ända upp mot riksgränsen i Eda, längs Borgviksälven och Värmeln till Brunskog samt i Fryksdalen från Norsälvens mynning och Segerstad utefter de långa Frykensjöarna ända till deras norra ända. Dock är det egentligen endast utefter den östra Frykenstranden de förekomma, och liksom under stenåldern är tydligen även nu Ullerudstrakten att anse som utgångspunkten för deras fortsatta spridning i östlig led. Såväl Övre Ullerud som Nyed äro nämligen synnerligen rika på kummel,* och de hava därifrån sträckt sig ända in i Brattfors. Det lider intet tvivel, att den här till synes så täta bygden nu som förut får tillskrivas förefintligheten av de talrika småsjöarna, och det är också längs deras stränder, som kumlen fortsätta mot söder ner i Alsters, Östra Fågelviks och Väse socknar. Längre åt öster uppträda de i stor talrikhet kring Ölme- och Varnumsvikarna samt på enstaka holmar i Vänern och kunna härifrån i nordlig riktning följas upp i sjöarna Ullvättern och Lungen i Bergslagen. Söder om Varnumsbygden förekomma de däremot blott sporadiskt i norra delen av Visnums socken samt vid Skagern i Rudskoga och ett enda i Södra Råda. I den egentliga Klarälvsdalen äro de synnerligen fåtaliga; dock finnas enstaka på de kringliggande bergen ända upp mot Ekshärad. Att med visshet hänföra alla dessa stenkummel till bronsåldern låter sig icke göra utan grundligare undersökningar, och kanske är det på grund av deras förstörda skick redan för sent att vinna full klarhet härutinnan. Åtminstone för de i norra Klarälvsdalen befintliga har man dock anledning förmoda ett senare ursprung genom det fynd, som Fernow sid. 68 (44)2 omtalar från St. Ekesberget i Ekshärad, där man år 1675 vid öppnandet av 1 Dessa förekomma i synnerhet på uddar och holmar i sjön Västra Örten, och flera ligga nu under vattenytan. Alltsedan Fernow omnämnt dessa, hava de satt folkfantasien i livlig rörelse på grund av sitt besynnerliga läge. Detta senare förklaras troligen därav, att sjön vid Mölnbacka bruks anläggning högst väsentligt uppdämdes, varvid den kom att betäcka även den plats, där dessa gravar voro belägna. Jämför Fernow sid. 126 f. (76). 2 Den första siftran avser här originalupplagan av 1773—79; den andra inom ( ) Norstedts upplaga av 1898. Rhyzelius, från vilken Fernow hämtat denna notis, uppger »en jern- eller stål-boga» (manuskr. i Karlstads Gymn.-bibl.).