VÄRMLANDS FORNMINNEN 137 ett stenkummel skall hava påträffat ett benrangel »med stålboga på bröstet» i »en grav av stora uppresta stenar». Men om ock åt denna gamla uppgift får tillerkännas vitsord, uppges från ett annat kummel vid Ekholmen i Väse »ett värjfäste af metall utvändigt grönt och med många inristade krumelurer», ett liknande från Nolby i Nyed samt »e gullvärje» från Budalsåsen i Glava, och även övriga berättelser om dylika fynd gälla i regel »kopparvärjor» och »kopparknivar». Med alla dessa uppgifter torde just avses bronsåldersfynd, och deras inbördes samstämmighet är ett ganska starkt sannolikhetsbevis för att kumlen också få tillskrivas denna tid. De båda ovannämnda säkra gravfynden (från Berg i Älgå och Hjärpetan i Nor) göra det ännu sannolikare, att det stora flertalet av dylika »jättekast», som allmogen kallar dem, verkligen äro från bronsåldern. Några tidsbestämmande föremål hava däremot icke funnits vid de tyvärr alltför fåtaliga planmässiga undersökningar, som i några av dem företagits, men dessa hava i alla fall givit vid handen, att de i hela sin anläggning mycket likna stenkumlen i Bohuslän, vilka visat sig vara just bronsåldersgravar. Deras läge avsides från den odlade bygden på en bergshöjd nära vattnet är också särskilt karakteristiskt för dessa. Det bästa beviset för deras samtidighet med de lösa bronsåldersfynden i Värmland torde dock vara den överensstämmelse i utbredning båda förete. Uppsöka vi nämligen å kartan de fyndorter, vilka ovan angivits i samband med den typologiska granskningen av de olika föremålen, skola vi nästan alltid finna dem i trakter, som också äro rika på kummel. De enda undantagen härifrån utgöra Östervallskogs socken i Nordmarks härad samt Karlskoga socken, därifrån inga fasta fornlämningar hittills äro kända. Däremot förstärkes ytterligare sannolikheten av att de talrika stenrösen i Övre Ullerud böra anses samtidiga, genom tvenne nu förlorade fynd av ett knivskaft av brons från Gårdsbergen och ett knivblad från Mölnbacka i samma socken samt det nyss- 1 Flera kummel undersöktes åren 1866—67 av antikvitetsintendenten N. G. Djurklou under hans resor i Värmland, och den här givna översikten av kumlens utbredning är delvis efter hans reseberättelser. För kännedom om nya undersökningar av bronsåldersrösen hänvisas till Arnes ovannämnda uppsats i Fornvännen 1917. Av båda dessa forskares resultat framgår, att kumlen ofta innesluta 2 àå 3 eller ännu flera hällkistor.