138 ERNST NYGREN nämnda från Nolby i det närbelägna Nyed. Likaså frapperar det onekligen, att lösa fynd föreligga från var och en av socknarna Alster, Väse, Ölme och Varnum, vilka visat sig vara rika kummelbygder, medan däremot intet enda är känt söder därom, där dessa gravar äro mycket fåtaliga. En egendomlighet av den art, att den här förtjänar ett omnämnande, är vidare den skiljaktiga utbredning, gravhögarna och kumlen förete i Jössebygden och Fryksdalen. Medan de förra äro synnerligen talrika på Näset och Gillberga kan uppvisa två av de största i Värmland, upphöra de nämligen alldeles från och med Glava socken och synas ej sedan förekomma i hela Jösse härad med undantag av Köla, dit de troligen fortsatt söderifrån, från Nordmarken. Liknande är förhållandet i Fryksdalen, där de norr om St. Kil endast förefinnas på två ställen.’ Båda dessa trakter äro ju synnerligen rika på kummel, och saknaden av högar gör denna talrikhet ännu mera märkbar. Möjligen antydes därigenom, att man fortsatt att begrava i dessa även under järnåldern; de många lösa bronsföremål, som funnits i nästan alla ifrågavarande socknar, synas dock tala häremot. Troligen äro också de flesta kummel med dem samtidiga; men full säkerhet härutinnan kan endast vinnas genom en noggrann undersökning. Ännu en art av fasta fornlämningar är att räkna till bronsåldern, nämligen hällristningarna. Dessa minnesmärken äro som bekant ganska talrika i vårt land, särskilt i Bohuslän, och jämte runstenarna torde de vara det slag av fornminnen, som tidigast tilldragit sig uppmärksamheten. Många förslag till deras förklaring hava också framkommit och framställas alltjämt. Sålunda har man i dem velat se »bergtavlor», förevigande minnet av någon särskilt betydelsefull tilldragelse; hit höra troligen de flesta bohuslänska. Andra vilja i dem inlägga huvudsakligen religiössymbolisk innebörd och fästa sig då vid deras förekomst å gravhällar samt tillsammans med de skålformiga fördjupningar i bergen, som vanligen kallas »älvkvarnar». Av de värmländska hällristningarna utgöres den ena av enbart dylika; de äro till ett 1 Redan Fernow har observerat detta; jfr sid. 133 (79) och 136 (81) i hans beskrivning. .