140 ERNST NYGREN Järnåldern. (600 f. Kr.—1050 e. Kr.) Det har i det föregående nämnts, att järnet uppdyker här i Norden en enstaka gång redan under bronsålderns tredje period, i flera fynd från fjärde och femte samt att i den sjätte eller sista perioden dess bruk torde varit ganska allmänt. Det senaste forskningsresultatet av Montelius har därför fastslagit järnålderns början till omkring 600 f. Kr., och samme forskare har uppställt ett kronologiskt system även för denna tid, vilken han indelar i 8 perioder. Av dessa bilda de fem första den äldre järnåldern, där man särskiljer en för-romersk del (600 f. Kr.—Kr. f.) och en romersk (Kr. f.—400 e. Kr.); de tre senare kunna sammanslås till den yngre järnåldern, omslutande folkvandringstiden (400—800 e. Kr.) samt vikingatidcn (800—1050 e. Kr.). Redan dessa namn antyda, vilka helt andra möjligheter än under föregående tidsskeden arkeologien haft att här skapa en säker tidsbestämning. Folken i södra Europa, vilka då redan för länge sedan inträtt på historiens skådeplats, kommo ungefär vid början av vår tideräkning i allt livligare beröring såväl av fredlig som av krigisk art med de norrut boende germanstammarna, och dessa omtalas nu för första gången i skriftliga källor. De stora folkvandringarna giva ytterligare många kronologiska hållpunkter, likaså den begynnande myntpräglingen, och alla dessa utmärkta hjälpmedel hava på det mest glänsande sätt bekräftat riktigheten av de resultat, till vilka fornforskningen kommit genom typologisk metod eller det studium av den ena fornsaksformens utveckling ur den andra, varpå den föregående framställningen givit exempel. Trots dessa förutsättningar blir den skildring av Värmlands järnålder, som nu kan givas, kanske ännu mera ofullständig och schematisk än för de föregående tidsåldrarna. Detta beror på materialets bristfällighet, ty huvudkällan för vår kännedom om denna tid utgöres nu ej längre av de lösa fynden, utan av gravarna och