VÄRMLANDS FORNMINNEN 141 deras innehåll. Värmland är visserligen mycket rikt på dylika, men liksom deras föregångare under sten- och bronsåldern äro de illa åtgångna både av odlingen och skattsökeriet. Framför allt hava de dock i alltför ringa grad varit föremål för metodiska undersökningar från forskningens sida, och utbytet av de fyra vetenskapliga utgrävningar, som hittills företagits, tillåter genom sin otillräcklighet näppeligen några vittgående slutsatser för provinsen i dess helhet. Däremot giva de viktiga upplysningar i enskildheter, såsom i fråga om gravskicket och fornsaksformernas starka släkttycke med liknande norska. Jämte en redogörelse för mera tillfälliga fynd skall detta här nedan skildras i belysning av den allmänna kunskap vi om denna tid hava från andra delar av vårt land, och det får bli framtiden förbehållet att meddela den helhetsuppfattning av landskapets kulturutveckling, som endast kan givas med stöd av flera och grundligare förarbeten. Sin bekantskap med järnet hava nordborna, efter vad det synes, icke gjort genom förmedling av det då ledande kulturfolket i Europa, romarna. Norr om Alperna, dit dessa då icke utsträckt sitt välde, härskade nämligen i första årtusendet f. Kr. kelterna, vilka redan tidigt lärde sig järnets bruk. Från deras i mycket egenartade kultur har Norden tydligen mottagit djupa intryck, att döma av de många importsaker därifrån, som äro funna i svensk jord. Det keltiska kulturinflytandet är även synnerligen starkt och lätt igenkännligt i det gravfält vid Grums’ järnvägsstation i Grums’ socken, där fullt utvecklad järnålder för första gången kan konstateras i våra bygder. Här hade redan vid Bergslagsbanans anläggning på 1870-talet otaliga fynd av lerkrukor med brända ben gjorts, men först 1906 blev platsen sakkunnigt undersökt av doktor T. Arne vid Statens historiska museum.* Det visade sig därvid, att här förelåg ett gravfält 1 Redan 1880 påkallades de sakkunniges intresse för detta gravfält genom en uppsats av W. Berg, Grafundersökningar vid Tormansbol och Slottsbrosundet (i Vitterhets-Akad:ns Månadsblad 1880, sid. 71). Doktor O. Frödin anställde här förberedande grävningar 1905, varefter doktor Arne undersökte platsen följande år. Jfr. Arnes ovan citerade uppsats, sid. 11 ff.