142 ERNST NYGREN från förromersk järnålder av samma slag, som under de sista åren upptäckts i flera andra landskap. Liksom där är det beläget i en grusås, och gravarna utgöras av kittelformiga fördjupningar i markytan, s. k. brandgropar, i vilka de brända benen tillsammans med bålmörjan nedskyfflats efter likbränningen, varefter de täckts med en stenhäll eller oftast av en ovantill synlig klumpsten. Av de inalles 24 gravar, som undersöktes, voro dock endast i 2 de brända benen nedlagda på detta vis utan varje skydd, medan de i 9 voro delvis förvarade i ett lerkärl samt i 10 lågo omslutna av en hartstätning till träkärl. Inom en dylik anträffades de föremål, som finnas avbildade i fig. 41, nämligen en krumkniv, en skära, en pryl och en grov nål, allt av järn. Övriga gravar innehöllo ingenting utom rester av benbehållarna, av vilka ett par varit mycket stora; keramiken är dock genomgå-MI ende grov och illa bränd. De funna Nil järnsakerna äro, som sagt, utmärkande lÍ för den formvärld, som denna tid var den förhärskande på keltiskt område i Mellaneuropa; denna kallas la Tènekulturen efter en berömd fyndplats i Schweiz och omfattar i Norden de tre århundradena närmast före Kr. f. Vad som i detta fynd väcker uppmärksamhet, är dels det ytterligt torftiga gravinventariet, där vapen helt och hållet saknas, dels den talrikhet, vari gravarna uppträda; och genom ett jämförande studium kunna vi övertyga oss om att detta är regel vid denna tid. Själva brandgropen är tydligen sista utvecklingslänken av det gravskick, som skapades genom likbränningens införande. I det föregående sågo vi, huru segt bronsåldersfolket fasthöll vid det gamla begravningssättet i hällkista och stenrös. Nu har tydligen den nya seden att innesluta de brända benen i en urna fullständigt trängt igenom, ja till och med utvecklats vidare. Under likbränningens första skede och ännu under hela bronsåldern skildes nämligen de brända benen omsorgsfullt från Fig.- 41. Grums’ s:n.