VÄRMLANDS FORNMINNEN 143 övriga bålrester, innan de nedlades i urnan eller askrummet.1 Nu däremot öses alltsammans endera i ett ler- eller träkärl eller ock direkt utan yttre hölje ned i brandgropen. Utan tvivel ligger bakom detta handlingssätt även här en djupgående förändring av uppfattningen om döden; troligen har man börjat återgå till den gamla föreställningen, att den döde hade sin bostad i graven. Bland de vid Grums undersökta brandgravarna är det i synnerhet en, som väcker intresse även genom sin yttre form. Den är nämligen täckt av ett runt röse av 40 cm:s höjd och 5*/2 m:s diameter, tydligen en relikt av bronsålderns stenkummel och ett bevis bland andra på den förromerska järnålderns nära samhörighet med denna period. Dylika rösen av samma eller liknande utseende finnas flerstädes i landskapet och blevo redan uppmärksammade av en ung student, Ludvig Borgström, vilken såsom Vitterhetsakademiens stipendiat år 1845 genomströvade Värmland.2 Denne har nämligen på hemmanet Skogs mark i Gillberga socken funnit hela terrängen »alldeles uppfylld af ett eget slags griftrör», om vilka han meddelar den intressanta upplysningen, att folket kallar dem »Hednagrafvar» och anser dem vara äldst av alla gravar. Han beskriver dem såsom små stenkretsar, föga höjande sig över jordytan och med en eller två större stenar merendels liggande i mittpunkten. Han har uppkastat några och därvid funnit, »att en grop först blifvit gräfd till ett djup af omkring 1 aln. I botten af grafven hafva några brända benstumpar jemte björkkol blifvit nedlagda, och därpå gropen fylld med kullersten. Benskärfvor och kol träffas i alla dessa små griftrör, men aldrig hvarken lemningar af urnor, sten- eller metallsaker.» Även Djurklou, vilken som antikvitetsintendent på 1860-talet genomforskade Värmland, har observerat dessa »lågkulliga, jordblandade rös med kantstenar», men anmärker deras förekomst endast för Näs’ (särskilt Kila socken), Gillbergs och Nordmarks härad. Vid anställda grävningar har ej heller han funnit annat än kol och aska, i regel på 2 fots djup. 1 Så var även fallet i 4 av de vid Grums undersökta brandgravarna. 3 Hans reseberättelse finnes tryckt i »Värmlana förr och nu» för 1915 (jfr där sid. 39).