144 ERNST NYGREN Av dessa beskrivningar att döma är här säkerligen fråga om gravanläggningar från äldre järnålder. Hela gravfält av dylika rösen eller rättare »stenplaner», vilkas diameter vida överstiger brandgropens, äro nämligen funna i Östergötland och kunna genom där gjorda fynd dateras till sista århundradet f. Kr. Några av dem Djurklou uppräknar synas dock genom sin fyrkantiga form stå närmare den vackra, nästan kvadratiska stensättning från Grums med väl lagda diagonaler, som Arne omnämner och avbildar i sin ofta citerade uppsats (sid. 17). Ett särdrag för den äldre järnålderns gravskick, som skarpt skiljer det från bronsålderns, är gravarnas läge. Man uppsöker nu ej längre som förr bergskrönen eller enstaka liggande holmar, där kumlen kunde spegla sig i de vatten, deras herrar en gång befarit. Med bruket att nedsänka gravarna under marken följde, att man i stället förlade dem till grusåsarna. Därmed uppstodo dylika stora gravfält som vid Grums, vilket troligen varit begravningsplatsen för en hel bygd. Att flera sådana finnas i Värmland, torde vara säkert, ehuru de till följd av sin belägenhet sällan anträffas vid ett systematiskt sökande, men så mycket oftare genom oförstånd och vårdslöshet förstöras vid grushämtning.1 Från romersk järnålder, så kallad, emedan Norden under de första århundradena av vår tideräkning erfor starka impulser från romarväldets överlägsna kultur, äro inga gravar med full säkerhet kända i våra bygder. Gravskicket är eljest ungefär detsamma som under föregående period; dock bruka nu brandgroparna ofta utmärkas genom höga bautastenar, vilka måhända utvecklat sig ur de klumpstenar, vi sågo förekomma vid Grums. Sådana på jämn mark resta stenar hava med säkerhet icke saknats i Värmland, ehuru de så småningom krullstörtat och därefter använts på varjehanda sätt; de av Arne (sid. 33) omnämnda gravarna vid Gunnarskär å Hammarön torde haft denna anordning och få därför troligen räknas till denna tid. Kanske möjligen också någon av de i östra Värmland förekommande trekantiga låga kullarna äro att hänföra hit; särskilt en dylik med 1 Så hava dylika brandgravar troligen funnits vid Malma i Nor och vid Torserud i Botilsäter.