146 ERNST NYGREN utstrålat från Rom ända hitupp. Ungefär samtidigt synes ett stort gravfält vid Runnevål i St. Kils socken vara, vilket till en del undersöktes sommaren 1916, även det av doktor Arne, som här genomgrävdej 9 av de inalles 94 runda, av sand bestående gravhögarna.* Dessas diameter växlade mellan 7*/2 och 13 m., höj- Fig.- 43. Fig- 43—45. Runnevål, St. Kils s:n den från o,75 till 1,50 m.; endast 4 av de 9 innehöllo fynd, vilka dock visade, att likbränning ägt rum. Begravningssättet företedde därutinnan en märkbar olikhet mot det under förromersk järnålder brukliga, att de brända benen nu åter, liksom vid bränningssedens begynnelse, nedlagts rena och väl åtskilda från övriga bålrester; dessutom hava högarna tydligen uppkastats först och gravarna sedan placerats däruppå, ej långt under ytan. Fynden voro ganska märkliga: utom de i fig. 43—45 avbildade lerkärlen och bennålen hittades i en grav fragment av benkammar samt av en eller två bennålar med flat, trekantig skiva såsom huvud; liknande bensaker funnos även i tvenne andra. Det större kärlet är av välbränt, ljusrött gods och tillhör en art av keramik, vilken såväl genom sin karakteristiska form med skarp kant kring den vida buken samt hög hals som även i sin vackra ornamentik redan förut är representerad genom fynd från västra Fig- 45. 1 Se Arnes meromnämnda uppsats, sid. 19 ff., från vilken följande redogörelse är hämtad.