Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Värmlands fornminnen av Ernst Nygren
- Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRMLANDS FORNMINNEN 147
Sverige, särskilt från de till Värmland gränsande landskapen
Bohuslän, Västergötland och Dalsland. Ännu rikligare företrädd är den i
Norge, där också både benkammarna och bennålarna äga sina när
maste släktingar. Runnevålsgravarna äro därför icke minst i det
hänseendet intressanta, att den materiella kultur, varom de bära vittne,
nu i likhet med Lihultyxorna under stenåldern kan konstateras äga
nära frändskap med den samtida norska; vi skola i det följande se,
huru dessa gemensamhetsdrag vara hela den förhistoriska tiden ut
och snarare tilltaga än avtaga.
Ännu tvenne lerkärl av ovan beskrivna keramik äro funna i
Värmland och att räkna hit; ett påträffades 1912, omslutet av
hällar i ett grustag vid Hagaberg, Mellgården, Södra Ny socken,
och Arne fann här vid undersökning en liten- stenkista, som
troligen innehållit en liknande lerkruka. De två andra äro från
gravhögar vid Bergerud i Holmedals och Sund i By socken, där
likbränning försiggått. Av en del uppgifter att döma torde ett
gravfält av cia 40 kullar vid S. Skanö i sistnämnda socken möjligen
vara av samma slag som det vid Runnevål. Brända ben, lerkrukor
samt fragment av en benkam äro där funna.
De provinsiella särmärken och den lokala prägel, som ovan
kunde fastslås för värmländska fornsaker, tillkomma just under
folkvandringstiden, vilken plägar räknas från hunnernas inbrott
i Europa år 375 eller västgoternas plundring av Rom 410.
Men de germanska folkens vandringar hade då redan länge
pågått; sålunda är man numera ense om att goterna, såsom
deras stamsaga uppgiver, verkligen härstamma från Skandinavien,
varifrån — närmast från Gotland och angränsande delar av
Sverige — de uppbrutit redan före Kr. föd. Närmast hava de då
slagit sig ned vid sydöstra Östersjökusten, men dock snart dragit
vidare ned till Svarta havets länder. Deras beröring där med
romersk civilisation har blivit av den allra största betydelse för
Nordens senare utveckling, såsom en svensk forskare — n. v.
riksantikvarien B. Salin — uppvisat. En stark kulturströmning
troligen uppburen av samtidiga folkförflyttningar — kan
nämligen konstateras härifrån till nordgermanerna, och denna rörelse
är märkbar ej blott i fråga om den materiella kulturen; den har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0155.html