VÄRMLANDS FORNMINNEN 147 Sverige, särskilt från de till Värmland gränsande landskapen Bohuslän, Västergötland och Dalsland. Ännu rikligare företrädd är den i Norge, där också både benkammarna och bennålarna äga sina när maste släktingar. Runnevålsgravarna äro därför icke minst i det hänseendet intressanta, att den materiella kultur, varom de bära vittne, nu i likhet med Lihultyxorna under stenåldern kan konstateras äga nära frändskap med den samtida norska; vi skola i det följande se, huru dessa gemensamhetsdrag vara hela den förhistoriska tiden ut och snarare tilltaga än avtaga. Ännu tvenne lerkärl av ovan beskrivna keramik äro funna i Värmland och att räkna hit; ett påträffades 1912, omslutet av hällar i ett grustag vid Hagaberg, Mellgården, Södra Ny socken, och Arne fann här vid undersökning en liten- stenkista, som troligen innehållit en liknande lerkruka. De två andra äro från gravhögar vid Bergerud i Holmedals och Sund i By socken, där likbränning försiggått. Av en del uppgifter att döma torde ett gravfält av cia 40 kullar vid S. Skanö i sistnämnda socken möjligen vara av samma slag som det vid Runnevål. Brända ben, lerkrukor samt fragment av en benkam äro där funna. De provinsiella särmärken och den lokala prägel, som ovan kunde fastslås för värmländska fornsaker, tillkomma just under folkvandringstiden, vilken plägar räknas från hunnernas inbrott i Europa år 375 eller västgoternas plundring av Rom 410. Men de germanska folkens vandringar hade då redan länge pågått; sålunda är man numera ense om att goterna, såsom deras stamsaga uppgiver, verkligen härstamma från Skandinavien, varifrån — närmast från Gotland och angränsande delar av Sverige — de uppbrutit redan före Kr. föd. Närmast hava de då slagit sig ned vid sydöstra Östersjökusten, men dock snart dragit vidare ned till Svarta havets länder. Deras beröring där med romersk civilisation har blivit av den allra största betydelse för Nordens senare utveckling, såsom en svensk forskare — n. v. riksantikvarien B. Salin — uppvisat. En stark kulturströmning troligen uppburen av samtidiga folkförflyttningar — kan nämligen konstateras härifrån till nordgermanerna, och denna rörelse är märkbar ej blott i fråga om den materiella kulturen; den har