148 ERNST NYGREN även fört med sig många andliga impulser, främst kännedomen om runorna samt en ny religionsform, Odensdyrkan, med vilken kanske den i det föregående berörda förändringen av gravskicket sammanhänger. Längs Weichsel har denna våg av ny och främmande kultur gått emot norr, där den dock genom slavernas framträngande slagit in i västlig riktning, så att den huvudsakligen över de danska öarna nått Norden och, efter vad det synes, närmast Norge under 200-talet, d. v. s. senare delen av romerska eller den s. k. romerskt-gotiska perioden. I det västliga Danmark eller trakten omkring Elbemynningen bibehåller denna kultur — möjligen stödd på ett invandrande folk — sitt huvudsäte även under 300-talet, och man kan nu konstatera vissa former, som äro karakteristiska för just detta område. En viss art av djurhuvudsornamentik har troligen upptagits från romerska importföremål, men utbildas här på ett självständigt sätt; den är särskilt företrädd på de s. k. korsformiga spännena. Ett sådant, dock av mera utvecklad typ, är Fig. 46. Svanskogs s:n. funnet vid potatisupptagning i Björbyn, Svanskogs socken i Värmland (fig. 46); det torde kunna dateras till början eller mitten av 400-talet.’” Som redan är sagt, hava dessa spännen 1 Spännen — fibulor kallas de av arkeologerna — hava visat sig av vara den fornsaksgrupp, som bäst ägnar sig för noggranna tidsbestämningar. Dylika prydnadsföremål — de torde använts som vår tids broscher — hava nämligen mer än andra varit underkastade smakens växlingar och därför icke bibehållits någon längre tid oförändrade. Originalet till fig. 46 är av brons; man fortfor nämligen även under järnåldern att använda bronsen till smycken m. m., och för sådana saker är det således utseendet och formen, ej materialet, som får avgöra åldersfrågan.