VÄRMLAanNDS FORNMINNEN 149 en övervägande västlig spridning; i synnerhet äro de talrika i Norge, där de sedan undergått en rik utveckling. Under 400-talet — den egentliga folkvandringstidens första århundrade omsättas ytterligare de intryck, som förut mottagits, och det egenartade i det germanska kynnet börjar nu på allvar ut- veckla sig här i Norden utan främmande påverkan. Orsaken härtill ligger säkerligen till endel däruti,att för- /T Ti bindelserna söderut väsent- /Jl ligt minskats genom slaver- [”lg nas framryckning, och att f genom denna isolering den egna stilkänslan mera kommit till sin rätt. Det är framför allt i ornamentiken, som denna nordbornas självständiga uppfattning uppenbarar sig; och i utformningen av de vackra djurhuvuden och djurgestalter, varmed de nu smycka sina föremål, nå de ett hittills oupphunnet mästerskap. Denna sstilriktning torde uppstått inom södra Skandinavien eller möjligen någonstä- Fig- 47- Järnskogs s:n. des i nordligaste Tyskland — det västra Danmarks inflytande synes numera vara slut — men blir, som sagt, sedan en specifikt nordskandinavisk konstart, av vilken Salin kunnat särskilja trenne utvecklingsstadier, motsvarande ungefär 500-, 600- och 700-talen. Från en tidig del av det första — alltså omkr. 500 e. Kr. — härrör det silverspänne, som ses i fig. 47. Detta, nu tyvärr i fragmentariskt skick, är av ett synnerligen präktigt utseende, både förgyllt och niellerat, samt har