VÄRMLANDS FORNMINNEN 151 är eljes så rik på guldfynd, att den understundom blivit kallad guldåldern. Förklaringen därtill är redan given, men det bör tilläggas, att fynden äro allra talrikast i de östra landskapen, och att detta tydligen sammanhänger därmed, att myntimporten nått vårt land längs Weichselloppet. Man har även iakttagit denna rikedom, särskilt på omyntat guld, i det övriga Götaland, och det torde därför ej vara en tillfällighet, att det enda guldfynd, som utom de ovannämnda är bekant från Värmland, är från den socken, som ligger allra närmast Västergötland. Det är en liten spiraltråd i form av en ring, som hittats vid grävning i ett potatisland vid Hjälmkärr i Södra Råda socken; den liknar fig. 202 i Sveriges historia del I. Dylika guldtenar hava med säkerhet använts som betalningsmedel; de synas också ofta vara avpassade efter vissa vikter. Det har redan förut vidrörts, att skrivkonstens kännedom med stor sannolikhet förts till vårt land med en kulturströmning från Svartahavsländerna. Troligen är det de här boende goterna, kanske ock herulerna, som skapat runorna vid sina försök att i sten eller trä återgiva bokstäverna i den grekiska kursivskriften samt enstaka tecken ur det latinska alfabetet. Mycket snabbt har denna äldre runrad spritt sig till Norden; sålunda uppträder den redan under 200-talet e. Kr. i stora och betydelsefulla mossfynd i Slesvig och i nästa århundrade flerstädes i Norge (särskilt dess västland) samt på en sten på Gotland. Med 500-talet bli runinskrifterna i Sverige flera, men äro begränsade huvudsakligen til Götaland. Från denna tid (trol. från omkr. 550) är ock Järsbergsstenen i Värmland (fig. 50). Denna runsten, ett bland de märkligaste minnesmärken provinsen äger, anträffades i nov. 1862 vid odling av en stenbunden kulle uti ett åkergärde vid hemmanet Järsberg i Varnums socken, */4 mil sydost om Kristinehamn, »liggande i lutande ställning, så att nedre ändan befanns vid 1 alns djup, men öfre däremot framsköt med ena hörnet ofvan jord». Stenen, vars hela längd är 3 alnar, 18 tum, framkördes till gården för att användas till grindstolpe; vid upptäckten av trollrunorna ansåg emellertid ägaren rådligast att återföra den till dess gamla plats, och den bekantgjordes nu för forskningen genom den om Värmlands fornminnen högt förtjänte kollegan J. W. Al-