Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Värmlands fornminnen av Ernst Nygren
- Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 ERNST NYGREN
Försatsen: ek erilaR. ..haite synes vara en formel av magisk
innebörd, vilken egendomligt nog återfinnes på skilda föremål av
ganska olika ålder från såväl Danmark som Norge och Sverige
samt troligen avsetts att vara ett skyddsmedel mot övernaturliga
makter. Rörande själva inskriftens innebörd har prof. von
Friesen godhetsfullt meddelat förf. följande: »Första satsen kan avse
den i högen lagde, som ristaren låter tala i första person och
som själv hotar dem, som kunna vilja störa hans gravro, med sin
vrede; detta utan att ange sitt namn. Mera sannolikt är kanske,
att första och andra satserna avse samma person, ristaren, som
åberopar sin stam och sitt rykte som en mäktig runmästare,
vilkens runor drabba den helgerånare, som stör griftefriden, med ofärd.
Möjligen kunde inskrifterna snarare läsas i följande ordning: ek
erilaR ubak hKa)ite. harabanaR hait[eka]). runoR waritu, d. ä.:
»Jag herulern nämnes den vrede. Hrafn heter jag, runor ristar jag.»
Om detta är riktigt, åsyftar inskriften i sin helhet ristaren, som
genom runorna vill skydda graven.»
Intressant är även det förmodade uppträdandet av
herulernamnet. Vi veta nämligen av en ungefär samtida historisk
författare, att detta folk, som varit nära besläktat med goterna, i
början av 500-talet från trakten ovan Donau tågat upp till sina
fränder i »Tule» (d. v. s. Norden), och en norsk forskare, Sophus
Bugge, anser till och med, att det varit just herulerna, som spritt
kunskapen om de äldre runorna hitupp till nordborna. Av
gammalt har man antagit, att de slagit sig ned i Värend, och
professor von Friesen har nyligen uppvisat, att de bekanta Lister- och
Listerby-stenarna i Blekinge synas bestyrka denna förmodan. Det
måste då också vara mer än en tillfällighet, att åtminstone ett
par av dessa förekommit liksom Järsbergsstenen tillsammans med
en krets av resta stenar och i närheten av domarringar (jfr t. ex.
e .-
planschen å sid. 169 av 1:a bandet av Sveriges Historia).*
Sveriges historia, del I, sid. 180 och Stephens, Handbook of the old-northern Runic
Monuments sid. 19 (tr. 1884).
1 Sophus Bugge, vilkens tolkning av Järsbergsinskriften före E. Noreens varit den
allmänt vedertagna, har ansett ordet: ErilaR vara urformen för det senare: Jarl och
sammanställt detta med Fernows uppgift sid. 50 (33), att platsen hetat »Jarlsberg, nu Jersberg».
»Det er da meget fristende at formode, at gården har fået navn efter den på stenen nævnte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0162.html