154 ERNST NYGREN Försatsen: ek erilaR. ..haite synes vara en formel av magisk innebörd, vilken egendomligt nog återfinnes på skilda föremål av ganska olika ålder från såväl Danmark som Norge och Sverige samt troligen avsetts att vara ett skyddsmedel mot övernaturliga makter. Rörande själva inskriftens innebörd har prof. von Friesen godhetsfullt meddelat förf. följande: »Första satsen kan avse den i högen lagde, som ristaren låter tala i första person och som själv hotar dem, som kunna vilja störa hans gravro, med sin vrede; detta utan att ange sitt namn. Mera sannolikt är kanske, att första och andra satserna avse samma person, ristaren, som åberopar sin stam och sitt rykte som en mäktig runmästare, vilkens runor drabba den helgerånare, som stör griftefriden, med ofärd. Möjligen kunde inskrifterna snarare läsas i följande ordning: ek erilaR ubak hKa)ite. harabanaR hait[eka]). runoR waritu, d. ä.: »Jag herulern nämnes den vrede. Hrafn heter jag, runor ristar jag.» Om detta är riktigt, åsyftar inskriften i sin helhet ristaren, som genom runorna vill skydda graven.» Intressant är även det förmodade uppträdandet av herulernamnet. Vi veta nämligen av en ungefär samtida historisk författare, att detta folk, som varit nära besläktat med goterna, i början av 500-talet från trakten ovan Donau tågat upp till sina fränder i »Tule» (d. v. s. Norden), och en norsk forskare, Sophus Bugge, anser till och med, att det varit just herulerna, som spritt kunskapen om de äldre runorna hitupp till nordborna. Av gammalt har man antagit, att de slagit sig ned i Värend, och professor von Friesen har nyligen uppvisat, att de bekanta Lister- och Listerby-stenarna i Blekinge synas bestyrka denna förmodan. Det måste då också vara mer än en tillfällighet, att åtminstone ett par av dessa förekommit liksom Järsbergsstenen tillsammans med en krets av resta stenar och i närheten av domarringar (jfr t. ex. e .- planschen å sid. 169 av 1:a bandet av Sveriges Historia).* Sveriges historia, del I, sid. 180 och Stephens, Handbook of the old-northern Runic Monuments sid. 19 (tr. 1884). 1 Sophus Bugge, vilkens tolkning av Järsbergsinskriften före E. Noreens varit den allmänt vedertagna, har ansett ordet: ErilaR vara urformen för det senare: Jarl och sammanställt detta med Fernows uppgift sid. 50 (33), att platsen hetat »Jarlsberg, nu Jersberg». »Det er da meget fristende at formode, at gården har fået navn efter den på stenen nævnte