170 ERNST NYGREN gravning av obrända lik förekom också talrikt. Det är ej heller omöjligt, att de funna nitnaglarna varit lämningar efter en båt; seden att högsätta de döde i skepp, som börjat redan under föregående period, var nämligen nu mycket allmän, ehuru några säkra fynd av denna art hittills icke äro kända från Värmland. Dock påträffade Djurklou flera dylika nitnaglar av järn vid den utgrävning han 1866 företog av en gravhög vid Årås strax intill Gullspångsälvens utlopp, varom kan läsas å sid. 6 i J. L. Silfvings arbete: Södra Råda socken (Skövde 1914), där även ett samtidigt funnet lerkärl av blomkruketyp avbildas. Av övriga fynd från värmländska ättehögar kunna här icke nämnas andra än de, som inkommit till museerna, såsom gravurnor med brända ben från Karlshovs gård under Mölnbacka, Nyckelby i Övre Ullerud och Ve i Väse, å vilka senare platser även flera pärlor av bränd lera och bergkristall hittats, samt tvenne »trissor» av skiffer, 4,6 tum i diam., från Haltersbol i Stavnäs. Genom läsning av t. ex. Fernows bok kan emellertid envar övertyga sig om, huru ofantligt mycket viktigt material gått förlorat för forskningen genom avsiktligt förstörande av hithörande minnesmärken eller genom okynnesgrävningar. Till det yttre bibehålla sig gravhögarna ganska lika hela järnåldern igenom; det blir därför först genom en undersökning möjligt att bestämma, till vilken av dess många perioder var och en bör räknas. En översikt av deras utbredning kan i alla fall äga sitt intresse, därigenom att den visar den odlade bygdens ungefärliga utsträckning före landskapets kristnande, då seden att begrava invid kyrkorna begynt.. Det är en gammal iakttagelse, gjord redan av Lignell, att ättehögar finnas »i alla härader, som gränsa till Wenern, de flesta i Wisnums härad; men de sökas förgäfves på längre afstånd än omkring en mil från sjön, undantagandes utefter de större vattendragen, som falla i densamma, der de träffas längre upp i landet». Längs Klarälven finnas de således nordligast i Ekshärad och efter Norsälven i St. Kils socken, där de uppträda i stor talrikhet. Efter Värmelns vat- 1 Adam av Bremen, som på 1070-talet skrev sin Hamburgiska kyrkohistoria, nämner däri (3 bok, 15 kap.), att »Vermilanerna vunnos för Kristus» strax före Emund den gamles död (alltså trol. på 1050-talet).