VÄRMLANDS HISTORIA 187 Om Snorres vederhäftighet i denna sak råda, såsom antytts, skilda meningar- Enligt Nerman »äro Snorres uppgifter om Olov Trätälja antagligen i huvudsak riktiga».’ Hans skäl’ äro bl. a. dels likheten i lösa fornfynd i östnorska bygder och i Uppland under 600-talet eller den tid, då Olov Trätälja kan antagas hava levat, dels att Snorres norska Ynglingagenealogi motsvarar vikingatidens namnskick och därför bör vara riktig.? Enligt Schück åter är Snorres behandling av Sveriges äldsta historia en kompilation, för vilken han utom Ynglingatal använt en hel del andra källor, vilkas uppgifter han kombinerat med varandra och säkert också utvidgat med egna godtyckliga slutsatser och tillägg, »och följden blev en skandinavisk historia, som är rent konstruerad och alls icke vilar på någon svensk tradition». Vidare har Snorre enligt Schück missuppfattat de ålderdomliga skaldeomskrivningarna i Ynglingatal och ur dem pressat fram en betydelse, som de icke haft. Så t. ex. skall »diktens uppgift, att Olov Trätälja dog av ’eldi’ (ålderdom) missförståtts av honom, så att han tror, att konungen blev innebränd, d. v. s. omkom genom eld». Det blir därför nödvändigt att här återgå till den äldsta källan om Olov Trätälja, den nyss citerade, av Snorre återgivna strofen av Tjodolv. Dennes märkliga dikt kan icke göra anspråk på originalitet, åtminstone icke fullständig sådan. Schück antager, att Tjodolv vid författandet av Ynglingatal, vilken dels berättar om Ynglingaättens från vår sagohistoria välkända konungar, dels om en grupp norska småkonungar från Vestfold (väster om Kristianiafjorden), för den förra delen av kvädet begagnat nu förkomna uppländska dikter, som återgivit den svenska traditionen. Ynglingatal innehåller nämligen, anser han, en mängd s. k. »kenningar» eller egendomliga skaldeomskrivningar, vilka på hans tid knappast voro begripliga i Norge. Schück tänker sig vidare, att den uppländska traditionen i Ynglingatal samarbetats med en 1 Artikeln Olov Trätälja i Nord. Familjebok, Bd 20, sp. 634. 2 Den intresserade hänvisas till Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Upps. 1913, och Svärges älsta konungalängder som källa för svensk historia, Upps. 1914. 3 »Konsekvensen härav är den viktiga, att Snorres övriga i samband därmed stående upplysningar om Ynglingaätten måste tillmätas ett långt större värde, än som i senare tid av forskningen ofta kommit dem till del.» Nerman, sist anf. arb., s. 8.