190 SIXTEN SAMUELSSON upp skatt och att även många i de östnorska fylkena underkastat sig honom. Harald for då under sommaren och hösten omkring i Norge och återställde sitt välde. Vid vinterns början sporde han, att Erik red omkring i Värmland på gästabud med sin hird. Han drog då österut över Edaskog, och när han kom fram i Värmland, lät han göra gästabud åt sig. Den mäktigaste bonden i Värmland hette Åke, och han inbjöd båda konungarna till gästabud på samma dag. Den svenske konungen och hans män inbjöd han i en gammal »skåle», som var behängd med gammal bonad, men åt Harald Hårfager lät han göra en ny, icke mindre, och prydde den med en ny bonad. När konung Erik sedan på hemresan, på vilken Åke av artighet följde ett stycke, sporde sin värd, varför han skiftat så, att den norske konungen skulle hava allt det bättre, skall Åke hava svarat: »Där I drucken, var bonaden gammal, emedan I nu är gammal, men Harald är nu i sin ålders blomma, och därför gav jag honom den nya bonaden». Då drog konungen i vredesmod svärdet och gav honom banehugg. Underrättad härom skyndade Harald efter och förföljde sveakonungen in i den skog, som skiljer Götaland och Värmland. Där vände han åter till Värmland och lade landet under sig. Berättelsen är naturligtvis i sin här återgivna form en saga, vilken har en av norsk tradition färgad, svenskfientlig karaktär, och de båda konungarna kunna icke tänkas hava sammanträffat på sådant sätt. Dock kan man icke betvivla den historiska. kärnan, svensk-norska gränsstrider, vilka slutat så, att Harald lagt under sig Värmland. Detta skulle i så fall skett omkring 870. Landskapets fasta förening med grannlandet i väster blev dock icke följden härav. Under de strider, som uppstodo efter Harald Hårfagers död (933), hava värmlänningarna sannolikt upphört att betala skatt til Norge. Håkon den gode, Haralds yngste son, som blev Norges konung år 935, sökte med vapen trygga faderns nyförvärvade besittning i öster (omkr. 945). Värmlands styresman skall hava varit en Arnvid jarl, som visserligen på uppfordran två gånger lär hava erlagt skatten till konungens sändemän men sedan låtit »stigmän» överfalla dessa och återtaga skattevarorna. Omsider