192 SIXTEN SAMUELSSON sig om att konung Olov återkommit från Gårdarike till Sverige, samlade sig hans vänner och drogo, »sex hundraden män» starka, från Oplandene över Edaskog till Värmland och därifrån vidare österut. Hit flydde också en norsk storman, Håkon jarl, undan Harald Hårdråde; enligt Snorre skall han t. o. m. av konung Stenkil hava fått »välde» i Värmland och med krigsfolk, som götarna och värmerna givit honom, företagit infall i Norge (1063). Ett århundrade senare blev Värmland utgångspunkt för ett märkligt företag. Dit ankom 1177 en man från Färöarna, som uppgav sig vara son till en år 1155 avliden norsk konung. Han hade förut besökt den mäktige Birger Brosa i Östergötland, med vilken han ville räkna frändskap, och skall hava begivit sig till Värmland för att sammanträffa med sin syster (gift med Folkvid lagman). Mannen hette Sverre. I Norge rasade ett häftigt inbördeskrig, och ett av de stridande partierna, de s. k. birkebeinarna, hade nyligen blivit illa tilltygat. Vid ryktet om en norsk konungasons vistelse i Värmland samlade sig dit de återstående birkebeinarna, en skara förtvivlade sällar, som intet hade att förlora, och de gåvo Sverre valet mellan att bliva dräpt eller låta utropa sig till deras anförare. Sverre hade, om sagan talar sanning, knappt annat val än det senare och bröt upp med en liten skara från Hamar (på Hammarön?) för att pröva sin lycka först i Viken (Bohuslän) och sedan i Oplandene. Men då han fann, att han icke kunde vänta framgång där, återvände han och tog en nordligare väg på obanade stigar över Ekshärad, Dalarna och Jämtland in i Norge, där han omsider blev konung, efter många strider och lyckans växlingar, varunder han vid ett par tillfällen fick bistånd av värmlänningarna. Femtio år senare invecklades Värmland på ett betänkligare sätt i ett norskt upprorsföretag, »ribbungefejden». Sverres sonson, Håkon Håkonsson, lyckades omsider avsluta inbördeskriget i Norge, men först efter många strider. En av hans motståndare var Sigurd Ribbung. Han lyckades få hjälp av värmlandsbönderna, med vilka han härjade och plundrade i Norge. Snart fann han dock för gott att ge sig undan till Viken, där han fick skydd hos den mäktige Skule jarl, och de förnämsta bönderna i Värm-