VÄRrRMLANDS HISTORIA 193 land stämdes av Håkon till Norge, där de fingo höra hårda ord samt måste ingå förlikning. Harmsna häröver, återkallade värmlänningarna Sigurd och företogo nya strövtåg. Då konung Håkons klagomål hos den svenske konungen icke uträttade något, drog han (1225) med en stor här in i Värmland. Det var vintertid och därför god väg över isarna, men mycket kallt, så att många blevo förfrusna. Tåget gick över Eda tolvmila skog, mitt i vilken en kyrka låg, och långt in i Värmland. Folket hade flytt undan, och knappast någon strid skall hava förekommit; dock hade värmerna fällt träd i vägen nära »Nykyrka». Sedan »alträdets hund (elden) med heta gap slukat husen i värmers bygd och förräderiet i östmarken (skogsbygden öster om norska gränsen) bestraffats», som det heter i ett samtidigt diktat kväde, drog Håkon hem. Svaghetstillståndet i Sverige under striderna mellan erikska och sverkerska ätterna är förklaringen till att sådana gränsfejder kunde fortgå. Vi lämna härmed traditionens livliga och stundom ganska fylliga men icke odelat tillförlitliga framställning. Med 1200-talet sluta de isländska källorna, men vi få i stället med den egentliga medeltidens början i Sverige tillförlitligare, fast sparsammare underrättelser i bevarade urkunder och krönikor. Tack vare dessa kan man bilda sig en föreställning om konturerna av landskapets styrelse och få fram några drag ur dess historia. Värmland hade under medeltiden ungefär samma utsträckning som det nuvarande landskapet; Nordmarken räknades dock till Dalsland. Stora bygder voro ännu ödemarker och folkmängden ringa. Landskapet hade egen lagman. Man känner lagmännens namn från slutet av 1200-talet; en av dem, Tyrger Diekn, deltog i utarbetandet av Magnus Erikssons landslag, och på 1400-talet innehades ämbetet i åtminstone tre led av samma släkt, Björn Niklisson, sonen Olov Björnsson och sonsonen Nils Olovsson (Vinge), som anförde värmlänningarna i upproret 1521 och sedermera avrättades för delaktighet i västgötaupproret 1529. Efter lagsagoindelningens genomförande bildade Värmland egen lagsaga och hade dessförinnan egen landskapslag, vilken dock nu är förkommen; en handskrift av densamma skall enligt en anteckning av Värmtand. 1I. 1m181 13