194 STIXTEN SAMUELSSON Johannes Bureus ännu på 1630-talet hava ägts av en enskild man, syndikus Andreas Svart i Norrköping. Den »vermska lagen» hade sannolikt stora likheter med västgötalagen.’ Värmlandslagmannen deltog icke i konungavalet vid Mora stenar, och konungen red icke på sin eriksgata genom landskapet, men avlade i Skara ed inför »alla västgötar och värmar», drag, som förstärka dess karaktär utav avlägset och mindre betydande gränsområde. Häradsindelningen var genomförd i mitten av 1300-talet, men häradshövdingar funnos icke, utan lagmannen dömde i deras ställe på de olika häradstingen. Lagmans- eller landskapsting höllos å lagberget på Tingvallaön, där även vapensyn med frälset förrättades. Konungsdom fälldes stundom av lagmannen på särskilt förordnande. Estt tillfälle känner man dock, då konungen själv utövade sin urgamla befogenhet eller rättare skyldighet; år 1347 besökte Magnus Eriksson Värmland, och tre dombrev, daterade Tingvalla, Hammarön och Millesvik på Näset, äro bevarade. Om kristendomens införande saknar man närmare underrättelser, men det ligger närmast till hands att antaga, att missionen utgått från Västergötland; skarabiskopen Adalvard, tysk till börden, skall i mitten av 1000-talet med nit och framgång hava arbetat för landskapets kristnande I kyrkligt avseende bildade Värmland under medeltiden ett prosteri under Skara stift; prosten Sven, som nämnes i flera handlingar från 1400-talet och enligt egen uppgift »i många år var prost över allt Värmeland», blev biskop i Skara. Om den administrativa indelningen saknas ingalunda uppgifter, men det är nästan omöjligt att få en fullt klar och redig bild. Enligt sagorna fanns ju i Värmland en jarl, som hade att tillvarataga konungens intressen. När sedan den medeltida länsförvaltningen genomfördes, benämndes styresmännen fogdar eller med den förnämligare titeln hövitsmän, allt eftersom de hade länet »på räkenskap», d. v. s. med skyldighet att redovisa skatterna, eller »på tjänst», vilket innebar försvarsprestationer. Till en början 1 Dom »epther Vermscom lagom» nämnes vid flera tillfällen. I ett salubrev från 1444 talas om »værmsk lag, fæst och wmfærdh». Umfärden, »varvid domare och nämnd troligen gingo omkring odalägorna, förekom också i Västergötland». (Styffe.)