VÄrmLands IlSsTORIA 195 torde Värmland utgjort ett förvaltningsområde med Västergötland eller delar därav. Åtminstone talas om Axevalls slott med Västergötland och Värmland i det s. k. hävdaskifte, som hertigarna Erik och Valdemar år 1315 uppgjorde med varandra, sedan de berövat den äldre brodern Birger en stor del av riket genom Håtunaleken, och i uppgörelsen mellan Eriks änka Ingeborg och riksrädet 1326 avstod hon Axevall med fem uppräknade härad i Västergötland och Värmland, vilket allt hon erhållit i morgongäåva. När Magnus Eriksson till följd av sitt försök att förvärva Skåne, Halland och Blekinge befann sig i svår finansnöd, pantsatte han skatterna från flera svenska landskap, bland dem Värmland. Senare ingick Värmland i hans drottnings svenska morgongåvoområde. Några närmare detaljer om förvaltningen känner man dock icke i någotdera fallet. När sedan Magnus fördrevs utav Albrekt av Mecklenburg, tillföll Värmland (jämte en del av Västergötland och Dal) Magnus och hans son Håkan samt styrdes av Håkans marsk, Erik Kettilsson, redan 1363 kallad »marsk i Värmaland». Han skall hava anlagt Agnaholm (i Gullspångsälven), och på 1300-talet byggdes också ett annat värmländskt fäste, Edsholms slott (Slottsbron). När Margareta blivit Sveriges regent, lade hon efter Erik Kettilssons död (1396) Värmland under egen förvaltning. Fogde var under hennes tid först riddaren Amund Hat, tillika Värmlands lagman, och sedan väpnaren Henning Augustyn, som 1405 mottog Edsholms slott och fäste med Värmland mot förpliktelse att på noga angivna villkor hålla det drottningen till handa. Augustyn var förmodligen tysk. Bland de följande fogdarna och hövitsmännen under 1400-talet, vilka enligt tidens sed vanligen voro av adlig börd, märkas flera utlänningar, tyskar, danskar eller norrmän, omväxlande med svenskar. I regel torde landskapet utgjort en förvaltningsenhet (län) under fogden på Edsholm; någon del lydde tidtals under Agnaholm. Egendomligt för Värmland är indelningen i två sysslor, Västersysslan och Östersysslan. Man känner icke tiden för deras tillkomst eller deras ursprungliga betydelse. Styffe antager, att de tillkommit efter borgarnas förstörande under Engelbrektsfejden. Detta är osannolikt; i stället torde de