VÄRMLANDS HistORrIA 197 vid Engeibrekts resning mot Erik av Pommern. De anfördes av frälsemannen Peder Ulvsson, som angives vara av släkten Roos och antagligen var son till riddaren Ulv Jonsson, en tid konung Håkans hövitsman i Dalsland och av norsk börd. Enligt rimkrönikan (Karlskrönikan), här den enda kända källan, sände Engelbrekt från Västergötland bud till värmlänningarna, som genast samlades utanför Edsholm. Fogden, en tysk vid namn Herman Gisler, var frånvarande, och hans ställföreträdare uppgav »huset», som plundrades av bönderna och sedan antändes. På samma sätt gick det vid Agnaholm, som innehades av den danske hövitsmannen på Axevall, Anders Nilsson. Sedan drog Peder Ulvsson med sin skara till Dalsland. I de bondeoroligheter kort efter Engelbrekts död, vilka Karl Knutsson såsom marsk hade att bekämpa, deltogo även värmlandsbönderna, och Karlskrönikan har härom en livlig och detaljrik framställning. Värmlänningarna reste sig under anförande av Torsten Ingelsson, förut marskens sven, dräpte fogden och tågade mot Örebro. Marsken sände då mot dem sina svenner under riksrådet Arvid Svan. Större delen av bönderna underkastade sig, men tre härad beslöto att göra motstånd, allt under det de svekfullt underhandlade. Kommen in i Jösse härad, sporde Svan, att bönderna till ett antal av 700 förskansat sig på ett näs och byggt bråtar om sig. Marskens folk räknade icke mer än 120 men redo hastigt till anfall under fältropet »Sanct Örjan», och »The bönder tha ath skogen löpa, The glömde qwarr bade Pijk och Skräppa, Then tackade Gudh som tha kunne släppa. Hoffmännen fingo alla thera Hästa och Släder. Ok swa mycken Flaatkaka mäder.» Som konung har Karl Knutsson sedan vid två tillfällen, på sin resa till kröningen i Trondhjem och senare på tåget till Oslo, besökt Värmland. Under unionstidens sista årtionden skiftades mer än en gång hugg med rikets fiender i trakterna norr om Vänern. Ungefär samtidigt med den danska härens intåg i Västergötland 1520 inföllo norrmännen och besatte Dal samt västra