VÄrMmMLANDS HiIsTtOrRIA 199 med uppmaning till honom att bliva deras hövitsman; om icke så skedde, skulle »det gälla hans liv och gods». Herr Ture föll till föga. »Bättre vara en med de bästa i sitt fädernesland än tigga bröd i främmande land och lida där spott och spe», skrev han sedermera. Västergötland var befriat, och värmlänningarna hade gjort en värdefull insats i befrielseverket. Om värmlänningens vardagsliv och levnadsförhållanden är föga att säga under denna avlägsna tid. Befolkningens flertal utgjordes av bönder, som levde av åkerbruk, fiske, jakt och framför allt boskapsskötsel. Många gårdar voro uppskattade i »löpabol», vilket betyder, att de erlade skatterna i smör; denna utgick även i oxar, och vid ett tillfälle sände fogden Olov Björnsson icke mindre än 163 skatteoxar till riksföreståndaren Svante Sture. Andra skatteposter voro lax och osmundsjärn. Malmbrytningen har börjat på 1300-talet. Dess medelpunkt var Värmlandsberg, vars äldsta bevarade privilegier äro utfärdade utav Erik av Pommern 1413. Åtskilliga frälsemän hade gårdar i Värmland. Så gjorde riddaren Folke Jonssons änka, Fru Rangborg, testamentariska dispositioner till förmån för ett kloster i Sigtuna, där hon ville bli begraven, och om hon doge i Värmland och arvingarna icke kunde föra hennes lik till Sigtuna, så borde munkarna där göra det mot ersättning av en för ändamålet avsatt summa på 20 mark. Frälset var emellertid icke under medeltiden i utpräglad grad bundet vid något särskilt landskap, utan hade sina gårdar spridda över hela mellersta Sverige, och man kan icke heller tala om något värmländskt frälse. De i det föregående omtalade släkterna Diekn, Vinge och Roos hade av allt att döma starka förbindelser med Värmland. Vid medeltidens slut möter man i en urkund ett bekant värmlandsnamn, frälsemannen Nils Bratt till Höglunda. Något kloster har man trots traditionen härom och äldre författares uppgifter icke kunnat konstatera. Antagligen hava munkarna från andra orter här och där haft byggnader för tillfälliga besök. Mäånga kloster hade nämligen gårdar och fisken i Värmland. Särskilt var detta fallet med Riseberga, som redan på 1300-talet hade egen fogde här. Vid sitt besök i Värmland tilldömde Magnus Eriksson Alvastra, Varnhem, Rakkaby (Gud-