200 SIXTEN Saå MUELSSON hem) och Riseberga större delen av fisket i nedre delen av Klarälven. Även Vadstena och ett så avlägset kloster som det småländska Nydala besutto jord och fisken i Värmland. Om de tidigare antydda förbindelserna med Västergötland har man även från medeltidens slut flera bevis. Många västgötaadelsmän ägde gårdar norr om Vänern; så t. ex. Nils Olovsson, vars förfäder bebott Hamar vid Vänern, men själv, åtminstonc på 1520-talet, skrev sig till Skofteby i Västergötland. När biskopen i Skara och några av stormännen 1452 gjorde uppror mot Karl Knutsson, sökte de få »Västersysslan» med sig, och år 1520 skrev Kristiern II till en av sina hövitsmän, Simon v. Essens, »att det finns ett land i Sverige, som heter Värmland, och dit lära många herrar och adelsmän hava fört sina ägodelar, när jag i egen person sist var i Västergötland; därför önskar jag, att I gören edert bästa att genom spejare skaffa kunskap härom, så bören I få ett gott byte». Även om förbindelser med Norge och jordförvärv av norrmän, särskilt under Värmlands förening med detta land på Magnus Erikssons tid, vittna urkunder. Under denna tid synas konung Magnus’ anhängare hava slagit under sig jord, vilkas ägare bodde i det övriga Sverige, och även kyrko- och klosteregendomar. Efter äterföreningen med Sverige genom Margaretas seger skedde återvinning i en mängd fall, särskilt från norske riddaren Jon Haftorsson och hans son Ulv Jonsson. Vid ett annat tillfälle klagade en norrman över att Birger Diekn berövat »honom ohördan och emot rätter Norigis och vermsk lag» gården Åmot i Eda socken. Gustav Vasa. Det omskapande arbete på alla områden, som under trycket av en ny tids nya krav blev resultatet av den förste vasakonungens regering, har på många sätt ingripit i landskapens historia. Visserligen var Värmland icke i någon särskild grad föremål för