VÄRMLANDS HISTORIA 201 hans landsfaderliga omsorger, och så vitt jag vet, har han aldrig i egen person avlagt något besök där trots sina många resor landet runt, men mångfaldiga äro de åtgärder och skrivelser, vilka vittna om hans ordnande och reglerande intresse även för denna avlägsna del av riket. Förvaltningen antog nya och så småningom fastare former. Ända till slutet av 1540-talet synes Värmland hava lytt under en fogde. Vissa delar av landskapet voro dock förlänade; så var länge fallet t. ex. med Fryksdalen och Älvdalen. Även förordnades ibland särskild fogde för Värmlandsberg och stundom även för t. ex. klosterbönderna; i det senare fallet torde fogden endast varit uppbördsman. Fogden hade att vaka över ordningen, utföra konungens ofta detaljerade föreskrifter, vilka meddelades genom personliga skrivelser utan mellanhand eller uppsattes av skrivarna i kansliet under konungens uppsikt, samt framför allt att uppbära och redovisa skatten. Han hade eller fick under senare delen av Gustavs regering till sin hjälp en skrivare samt avlönade av kronans medel några fogdekarlar. IFör egen del uppbar han en bestämd del av uppbörden, i Värmland i allmänhet den s. k. årliga fodringen. Under fogden stodo länsmän, vartill förordnades bönder, som därför åtnjöto skattelindring. Som Gustav Vasas förste fogde i Värmland nämnes under befrielsekriget Peder Hansson.2 Flera av de efterföljande voro duktiga karlar, Sven Kart (1525), sedermera ett par årtionden en betrodd fogde på Dal, Henning Pedersson, som (1529) torde avstyrt värmlänningarnas anslutning till västgötaupproret, och under hela 1530-talet Botvid Larsson, vilken sedermera blev ståthållare på Stockholms slott och är stamfader för släkten Anckar. De senare fogdarna åtnjöto icke konungens förtroende i samma grad; måhända hade kritiken blivit skarpare med åren. Om Erik Rolfsson hade han vid ett tillfälle förnummit, »att han föga tjänlig vara skall uti den landsändan», och Olov Stake i 1 I ett otryckt krönikefragment, nummer 137 i Rålambska Saml., Kungl. Bibl. Möjligen är han identisk med Peder Hansson till Hvalstad, som i Peder Svarts krönika näm nes bland »Svenske hoffmen», vilka Ayvdde trån Sören Norby och gingo i Gustavs tjänst, och som sedermera blev riksråäd.