Note: Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värmlands historia av Sixten Samuelsson - Gustav Vasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans landsfaderliga omsorger, och så vitt jag vet, har han aldrig
i egen person avlagt något besök där trots sina många resor
landet runt, men mångfaldiga äro de åtgärder och skrivelser, vilka
vittna om hans ordnande och reglerande intresse även för denna
avlägsna del av riket.
Förvaltningen antog nya och så småningom fastare former.
Ända till slutet av 1540-talet synes Värmland hava lytt under en
fogde. Vissa delar av landskapet voro dock förlänade; så var
länge fallet t. ex. med Fryksdalen och Älvdalen. Även
förordnades ibland särskild fogde för Värmlandsberg och stundom även
för t. ex. klosterbönderna; i det senare fallet torde fogden
endast varit uppbördsman. Fogden hade att vaka över ordningen,
utföra konungens ofta detaljerade föreskrifter, vilka meddelades
genom personliga skrivelser utan mellanhand eller uppsattes av
skrivarna i kansliet under konungens uppsikt, samt framför allt
att uppbära och redovisa skatten. Han hade eller fick under
senare delen av Gustavs regering till sin hjälp en skrivare samt
avlönade av kronans medel några fogdekarlar. För egen del
uppbar han en bestämd del av uppbörden, i Värmland i
allmänhet den s. k. årliga fodringen. Under fogden stodo länsmän,
vartill förordnades bönder, som därför åtnjöto skattelindring. Som
Gustav Vasas förste fogde i Värmland nämnes under
befrielsekriget Peder Hansson.[1] Flera av de efterföljande voro duktiga
karlar, Sven Kart (1525), sedermera ett par årtionden en betrodd
fogde på Dal, Henning Pedersson, som (1529) torde avstyrt
värmlänningarnas anslutning till västgötaupproret, och under hela
1530-talet Botvid Larsson, vilken sedermera blev ståthållare på
Stockholms slott och är stamfader för släkten Anckar.
De senare fogdarna åtnjöto icke konungens förtroende i
samma grad; måhända hade kritiken blivit skarpare med åren.
Om Erik Rolfsson hade han vid ett tillfälle förnummit, »att han
föga tjänlig vara skall uti den landsändan», och Olov Stake i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
