204 SIXTEN SaåMUELSSON (sedermera kallad ordinarie räntan), voro resultatet av ett aktningsbjudande arbete till statslivets tjänst. Utrymmet medgiver icke här att utreda de närmare omständigheterna vid utförandet. Antagligen utnyttjades både främmande och inhemska förebilder; vi äga i fragment kvar en medeltida riksjordebok, Erik av Pom. merns av år 1413, men dess bevarade delar innehålla intet om Värmland. De grunder, efter vilka »räntan» utgick, vilade på gammal hävd, och växlade i olika landskap och landskapsdelar. Den första jordeboken för Värmland är upprättad 1540 av Botvid Larsson och innehåller en fullständig utredning av Värmlands skatteförhållanden, varur några utdrag torde vara av intresse. Två skatter utgingo, nämligen »matgivnepenningar» och »oxskattepenningar», den förra efter mantalet, så att var skattebonde gav 1 öre eller något mera, om de hade något torpställe eller »annan jord, vad helst det vara kan», den senare icke på »något besynnerligt sätt, utan såsom var haver hemman och honom pålagt är». Den sistnämnda skatten hade sitt namn därav, att den erlades i oxar. Efter gammalt skulle en gill oxe lämnas för 3 mark, men »nu utgöra de icke alla så gilla utan sådana som de helst åstad kunna komma. Om oxen icke gill är, så lägges på oxen så många penningar, som skatten reser högre, än oxen värderat och gillat bliver, vilka penningar kallas gillningspenningar». Vidare hade bönderna att i någon form fullgöra de för nästan hela riket gemensamma »årliga fodringen», »konungsfodringen» och »biskopsfodringen». Ursprungligen hade detta varit en skyldighet att underhålla slottens och konungens hästar, men den var vid denna tid för länge sedan avlöst mot andra prestationer. I Värmland hade varje bonde i årlig fodring 4 hästar, vilka löstes med 2 eller 3 öre hästen; konungsfodringen utgick vart tredje år och löstes av drygaste parten av skattebönderna med 1/2 pund smör, »somlige mer och somlige mindre, efter som var haver hemman till». Från ovan angivna huvuddrag funnos åtskilliga undantag. I Älvdalen erlades inga oxepenningar, utan skattepenningar samt en avgift, kallad »driftörespenningar» (förmodligen som en ersättning för att de sluppo »driva» oxarna till bestämmelseorten), och