208 SIXTEN SAMUELSSON varer församlet have och förskicket dem till Älvsborg och Uddevalla, viljendes där med samma villvarer opå föråret give sig utländes, anten till Holland eller annorstäds till Tyskland. Så have I väl förstått vår mening om sådane varer, att vi icke gärne ville, det de utåv landet föres skulle, synnerligen sköne loskinn, svarte utvalde mårder eller gode svarte räver, utan att där man sådane skinn överkomme, då skulle de stå oss först till köps, och är nu vår allvarlige vilje och befallning, att I härefter ville finne råd till, att sådane skinn måtte blive oss för penningar uti hele eders befallning tillaten. Vi vele ock så väl late betale samme skinn, som någre köpmän göre skulle.» Vid upprepade tillfälen har konungen också kvitterat fogdarnas inköp av skinnvaror.’ Måhända var det av liknande skäl, som han 1551 förbjöd älvdalingar och fryksdalingar att fälla älgar »i orättan tid, så tid års som nu är (februari), som sådane älgdjur bördig och alldeles otidige äre — och när sådane djur tidige blive, finnes då ganske få». Gustav Vasas »statsåtgärder» torde dock näppeligen inneburit något svårare tryck för värmlandsallmogen. Åtminstone får man det intrycket, att skatterna voro tämligen lindriga trots förhöjningar, som delvis betingades av det sjunkande penningvärdet. Så skrev han vid ett tillfälle: »Vet Erik Rolfsson, att här have någre våre undersåter av Värmeland varit hos oss på menige mans vägna därsammestäds och underdånligen begäret, att vi dem fodringen unne till lösen för smör, efter de have ingen råd till oxer. Så äre vi därmed till frids, dock så att var skattebonde ett pund smör och var landbo 1*/2 pund utgöre måtte (fördubbling alltså), anseendes denne tids lägenhet, som nu på färde är, emot den som i gammel tid varit haver. Så att det sig nu icke mere belöpe vill för fodringen, än det gjorde tillförene, när 1 T. ex. 1551 ® kvitto för Erik Rolfsson »på tie mårder, som han i Värmeland för våre egne penningar köpt hade»; 1551 2%/2 kvitto för densamme på »svarte mårder, sex stycken, vilke mårder han köpt hade för halvfjortonde mark örtuger utåv de årlige fodringspenninger, som fallne äre i Värmeland»; 1557 1/ kvitto för fogden i Västersysslet Peder Nilsson å »loskinn ett stycke för fyra mark örtug, mårder sex stycken, vart stycke för tolv öre», som »vi uti egen konglige person uppå vårt slott Gripsholm anamet och uppburet haver».