VÄRMLANDS HISTORIA 209 man gav en skilling (2 öre) för hästen, förty man kunde då också köpe ett pund för fyre skillinger.2 Konungen ställde sig icke heller avvisande mot skäliga jämkningar, såsom framgår av nyss citerade brev och hans upprepade medgivanden att lösa järnskatten på det gamla sättet med osmundsjärn i stället för tackjärn. I varje fall var Värmland under hans tid en fridsam landsända, även om lösensordet från dackefejden om »gammalt och fornt» tyckes hava funnit vägen dit och yttre anledningar till oro icke saknades. År 1527 tog den beryktade daljunkern på sin färd från Norge till Dalarna vägen genom Värmland och plundrade hos en av de mest ansedda bönderna, Salmon i Strand i Värmskogs socken, men vann inga anhängare. Två år senare sökte de upproriska västgötaherrarna genom Nils Olovsson (Vinge) draga värmlänningarna på sin sida, men bönderna och bergsmännen, vilka samlats i Tingvalla på fogden Henning Pederssons kallelse, betygade konungen sin trohet, på samma gång som de bådo, att kyrkor, kloster och »alle ledis gudstjänst, som försvagad är, må komma i sin rätta och gamla stadga igän». Vid samma tillfälle begärde värmlänningarna att få göra ett »insegel till landets behov, som danske män oss förrådde». Brevet är beseglat med kaplanens, herr Pers i Tingvalla, signet. När Kristian II år 1532 gjorde sitt försök att återerövra sina kronor genom ett infall från Norge, uppsnappades hans uppviglingsskrivelser av dalfogden Sven Kart, och det av konung Gustav påbjudna uppbådet från Värmland och Dal behövde icke gå ut. Även klockupproret och dackefejden lämnade Värmland oberört. Vid det senare tillfället fann dock konungen säkrast att genom särskilda utskickade, Nils Foburg, häradshövding på Dal, samt Sven Kart, förhandla med värmlandsallmogen (1542) och att följande år delgiva den en rundskrivelse om avhjälpande av åtskilliga allmogens besvär, varav flertalet rörde övergrepp från fogdars och adelsmäns sida.* 1 Rundskrivelsen är tryckt i Gustav Vasas registr. 1543, s. 45 ff. Brevet till Värmland, som avviker i flera punkter, är däremot otryckt och finnes sammanbundet med 1545 års jordebok. Ett av tilläggen förtjänar anföras: »Äre vi ock tillfreds om den tionde, som I tillförene pläge have, så ock om eder järneskatt, att I årligen måge och Värmlana. 1. imst 14