210 SIXTEN SaAamMUELSSON Gustav Vasas söner. Enligt Gustav Vasas testamente ingick Värmland i yngste sonen Karls hertigdöme, men till följd av hans omyndighet styrdes det av konungabrodern. Det hade icke särskild förvaltning; endast räkenskaperna fördes avskilda från rikets. Erik XIV saknade icke regentegenskaper och var flitig att föra pennan. Hade ett rike kunnat styras med föreskrifter och förordningar, hade det nog icke gått illa, men med det praktiska utförandet var det sämre beställt. En stor del av hans tid upptogs också av utrikespolitiken. Det nordiska sjuårskriget med Danmark (1563—70) blev för Värmland en fruktansvärd hemsökelse. Det saknades ingalunda föreskrifter från Eriks sida, men det stannade mest vid skrivelser, och han har själv bidragit till gränsfejdens grymhet genom sina befallningar om skövlingar på norska sidan. Till befälhavare i Värmland och Dal förordnades först Per Brahe, som redan på vägen erhöll underrättelse om att »baggarna» rövat och bränt i Holmedals och Blomskogs socknar av Nordmarks härad; »och måste tänkas till att göra dem något därför igän». Han förhandlade med värmlandsallmogen, som lovade att gå man ur huse med fyra tolfter pil för var man och delvis förseddes med rör, krut, bly, men när det kom till stycket, fick han ringa hjälp av bönderna, som voro föga hågade för ett infall i Norge trots konungens löften om att de skulle få plundra och bränna efter behag. Anfallet måste inställas, då knektarna därtill voro för få, och Per Brahe måste inskränka sig till att fälla bråtar och hoppas »att få komma hädan från denna ödemarken». Åren 1564 och 1565 företogos härjningståg från Värmland in till Norge, och det var ju då icke att undra på, om norrmännen betalade med samma mynt. År 1565 skövlades i Värmland 71 skattegårdar, 9 halva skattegårdar och 20 landbo- (arrende-)gårdar, inalles 100, därav 36 i Jösse, 16 i Älvdalen och 48 i Fryksdalen. Saken upprepades i ännu större skala 1568, då skole blive utav med honom i Arboge och yttermere umkost med frakt eller annet icke där uppå koste». 1 Konungen uttryckte härmed sin belåtenhet och skrev, att även de som icke hade bågar, borde medföra pilar, »uppå det pil icke måtte fattas, när de med fienderne uppå skogen och annorstädes, där gott tillfälle är, komme i mangling».