n ~— tho SIXTEN SAaMUEILSSON gamla handskrivna förteckningar från 1500-talet över de svenska landskapsvapnen och dessa uppsatser synas haft i någon mån officiell karaktär, lider det knappast något tvivel, att vi här hava den riktiga tolkningen och att det gamla värmlandsvapnet var bävern. Probabilitetsskäl föreligga också härför, då landskapsvapnen i regel upptaga djur, som spelade en ekonomisk roll. Efter Eriks avsättning (1568) övertog Karl själv styrelsen av sitt hertigdöme, och Värmland kom under en förvaltning, som i fråga om ordning, reda och intresse erinrade om faderns, men också liksom denna ställde sina krav. Hertig Karls personliga ingripande i Värmlands utveckling var också mångsidigare och intimare än Gustav Vasas, för vilken Värmland endast var en avlägsen landsända, medan det för hertigen var en viktig del av hans lilla »rike». Karl var liksom fadern en stor affärsman, han drev jordbruk och bergsbruk, hade egen laxfiskare i Värmland, tjärbränneri vid Karlstad och kanongjuteri vid Värmlandsberg, och fogdarna uppköpte alla slags skinnvaror. Åkerbruket befordrades genom nyodlingar. Åtskilliga voro visserligen ödehemman, som åter tagits under brukning, men tydligt är, att även många nya tegar brutits. Delvis är detta finnarnas förtjänst. Den finska invandringen torde tagit sin början på 1580-talet, och vida trakter fingo genom finnarnas kolonisation så småningom odling och befolkning. I Färnebo härad hava socknarna Gåsborn och Rämen så gott som helt och hållet upptagits av dessa finnar; detsamma är förhållandet i Älvdals härad med Gustav Adolf och skogsbygderna mot Dalarna i Ekshärad, Ny och Dalby, allt öster om Klarälven. Väster om samma älv ligger den största värmländska finnbygden med älvdalssocknarna Norra och Södra Finnskoga samt Nyskoga, där rester av finskt språk och finsk sed bibehöllo sig ännu i slutet av 1800-talet, och de övre fryksdalssocknarna Östmark, Gräsmark och Lekvattnet. En betydande finnbygd fanns också i Jösse härad (Mangskog, Bogen m. fl. socknar), och finntorp omtalas även längre i söder, t. o. m. så långt ned som på Näset i sydväst och Väse i sydost. För att höja sädesproduktionen uppmuntrade Karl svedjande. Fogdarna hade befallning att svedja och