VÄRMLANDS IIISTORIA 213 skörda så mycket de kunde, och kronobönderna ålades att röja så mycket skog, att de om hösten kunde så en tunna råg var. För bergshanteringen hade Karl liksom fadern livligt intresse. Karlskoga bergslag, förut nästan en obygd, har närmast denna omständighet att tacka för sin tillkomst. Det värmländska bergsbruket var dock fortfarande vida anspråkslösare, än man i allmänhet föreställer sig, och dess avkastning torde icke motsvarat förväntningarna och arbetet. Antalet hyttor i Värmlandsberg var 1590 16, och Karlskoga socken hade 1606 blott 206 invånare i åldern mellan 16 och 60 år. Hertig Karls för egen räkning bearbetade silvergruvor gingo somliga år med förlust, och koppargruvorna voro ännu sämre. Mera betydande var järnhanteringen. Hertigen hade 1575 tre järnbruk i Värmland, Kroppa, Asphyttan och F’ors i Varnums skogsbygd, med 5 masugnar, 4 osmunds- och 2 hammarsmedjor. För allmogen betydde »bergsbrukets utveckling» nya och besvärliga bördor i form av körslor utav »malmsten» och »staverumsved» samt dagsverken för vedhuggning, damm- och brobyggnad. Man förvånas knappast, att tålamodet brast ibland. Ar 1581 överföllo »någre av Nordmarken, desslikes Gillberga och Jösse härad» fogden i Västersysslet »med hårda och obeskedliga ord» och misshandlade hertigens tjänare Anders Nilsson med hugg och slag, »så att han blev med liten livsvån av marken upptagen och förd till Nyhyttan» (Nykroppa). Till denna gård hade »samma obeskedliga sällskap endräkteliga lupit med väpnad hand och med berått mod kringvärvt den, i akt och mening att taga hertigens tjänare därut med våld eller bränna upp gården». Det blev förmaning och undersökning, men tycks hava stannat vid avbön från de felande. Böndernas förpliktelser voro sedermera föremål för flera regleringar. Mest betydande av järnbruken var Kroppa, där en kungsgård uppfördes, vilken oupphörligt förekommer i 1600-talets handlingar. Hit kommo bönderna med malm- och vedforor, här fingo de levercra en avsevärd del av sina in natura utgående skatteprestationer, särskilt spannmål, som förbrukades av den talrika arbetsstyrkan. År 1603 voro t. ex. 40 à 50 personer i hushållet