220 SIXTEN SAMUELSSON med växlande lycka. De fåtaliga trupperna höllo med hjälp av bondeuppbådet fienden något så när tillbaka, ehuru smärre plundringar icke kunde förhindras.’ I slutet av året blev det allvarligare. Hannibal Sehested hade nu sammandragit en större styrka och gick till anfall, ehuru han enligt egen uppgift icke fick någon hjälp av de norska bönderna, som lupit bort och »därvid rebelliose ropat och svarat sig aldrig vilja offendera Sverige, väl vetande, att när man började röra vid Sverige, vore det till deras egen olycka». Den slutliga utgången gav dem på sätt och vis rätt, ehuru Sehested till en början hade framgång. Den 18 nov. togs Morast skans, som- utrymdes av de våra »utan någon folkspillan på någondera sidan». Därefter utplundrades Eda, men först i december fortsattes framryckningen till Bysjön, »där vårt folk gjort sig en dragarvak» och skärmytslade från morgonen till kvällen med fienden, som omsider drog sig tillbaka; »två bönder blevo skjutna av Jutens stycken».’2’ Den 22 återkommo danskarna emellertid och togo ställningen; »allmogen måste salvera sig med flykten och gingo var hem till sitt».2 Under de följande veckorna hemsöktes de värnlösa gränssocknarna med plundring och brand, Eda och Köla i Jösse den 24 dec., Skillingmark och Järnskog den 26, det övriga Nordmarken 1—5 januari, varefter turen kom till Dal. Kort därefter blev Olov Stakes allmogeuppbåd slaget vid Byälven, och de svenska trupper, som under tiden anlänt och ryckt in i Gillberga, måste draga sig tillbaka ända till Norsälven. Förstärkningar anlände emellertid, och befälet övertogs av generalmajor Gustav Otto Stenbock. Sedan norrmännen i februari dragit hem, gingo svenskarna i sin tur till anfall. Besättningen i Morast skans gav sig mot fritt av- 1 Gyllenius var härunder ute på »sockenvandring» för att tigga ihop medel till sin skolgång, och de matvaror, han fick i Köla pastorat, sålde han i Morast skans. Det blev dock ej mycket, ty det låg ryttare i var bondby, och »quod habebit Ars, tulit et cepit Mars». I Eda brändes i början av oktober två byar, som han nyss förut besökt, och på en av sina vandringar kom han så nära en marscherande dansk styrka på 200 man, att han under en »halv mil hörde dem tala och deras trummor gå»-. 2 Efter riksregistraturet; avskrifter i Lignellska saml. — Den vanliga framställningen om striden vid Bysjön, vilken bland annat återfinnes hos Fryxell, och som berättar, att Karlstadsborna i striden lade tennknappar i gevären i brist på kulor, är hämtad från Gyllenius.