222 SIXTEN SAåMUELSSON taga Eda skans. Större företag voro påtänkta från svensk sida, och Erik Dahlberg besökte för ändamålet Värmland samt företog (jan. 1676) en rekognoscering mot Vinger skans, som han avtecknade. Bristen på proviant och dåliga vägar i förening med andra omständigheter gjorde, att tanken övergavs. Det klagas mycket över »den stora fatigue», som trupperna hade att utstå; särskilt ledo livdragonerna, som hade order att »ravagera» öster om Glommen, brist på proviant och foder. De ovan i korthet skildrade gränsfejderna förefalla obetydliga, men samtiden kände dem med skäl hårda, vilket kan förtjäna belysas med några utdrag ur otryckt källmaterial. Som redan flera gånger antytts, uppbådades vid rykten om ofred allmogen, var sjätte, var fjärde eller alle man ur huse, att med egna vapen och på egen kost gå på vakthållning vid gränsen, särskilt vid Eda skans. Få bördor torde varit så impopulära, och ett ständigt återkommande klagomål bland allmogens besvär är talet om vakthållningen, som hindrat bönderna att sköta sin jord, tömt deras besparingar och förråd samt gjort dem oförmögna att betala skatterna. Särskilt för bönderna i östra Värmland måste det varit drygt att ligga borta vid gränsen, och uteblivelse kostade böter; man förstår Ölmeborna, när de klaga över att de måste gå 18 mil och det i brådaste andtiden. Att bönderna voro tämligen ovilliga ibland och sökte komma undan, är otvivelaktigt. En viss offervillighet och benägenhet att göra sitt bästa förekom alltid i början, men när det drog ut på tiden, kom slappheten snart. När matsäcken tog slut, gingo de ofta hem, och vid ett tillfälle klagade överste Gyllenspetz, att han till Eda skans fått bara gubbar och pojkar, ehuru fogde och länsman försäkrade, att de tagit av de dugligaste karlarna. Rimligare var det, när de uppbådade vaktkarlarna lämnade skansen (1659), därför att officerarna druckit sig rusiga och flera gånger slagit blint alarm. Det militära värdet hos detta folkuppbåd var också ringa; alla hade icke bössor, och krut och bly var det alltid ont om. Regering och försvarsledning fingo fylla i, så gott sig göra lät. År 1644 sändes 2,000 gevär och ammunition, och under Gyldenlövefejden vidtogos liknande åtgärder.