Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Värmlands historia av Sixten Samuelsson
- Stormaktstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 SIXTEN SAåMUELSSON
taga Eda skans. Större företag voro påtänkta från svensk sida,
och Erik Dahlberg besökte för ändamålet Värmland samt företog
(jan. 1676) en rekognoscering mot Vinger skans, som han
avtecknade. Bristen på proviant och dåliga vägar i förening med
andra omständigheter gjorde, att tanken övergavs. Det klagas
mycket över »den stora fatigue», som trupperna hade att utstå;
särskilt ledo livdragonerna, som hade order att »ravagera» öster
om Glommen, brist på proviant och foder.
De ovan i korthet skildrade gränsfejderna förefalla
obetydliga, men samtiden kände dem med skäl hårda, vilket kan
förtjäna belysas med några utdrag ur otryckt källmaterial.
Som redan flera gånger antytts, uppbådades vid rykten om ofred
allmogen, var sjätte, var fjärde eller alle man ur huse, att med egna
vapen och på egen kost gå på vakthållning vid gränsen, särskilt
vid Eda skans. Få bördor torde varit så impopulära, och ett
ständigt återkommande klagomål bland allmogens besvär är talet
om vakthållningen, som hindrat bönderna att sköta sin jord, tömt
deras besparingar och förråd samt gjort dem oförmögna att
betala skatterna. Särskilt för bönderna i östra Värmland måste det
varit drygt att ligga borta vid gränsen, och uteblivelse kostade
böter; man förstår Ölmeborna, när de klaga över att de måste
gå 18 mil och det i brådaste andtiden. Att bönderna voro
tämligen ovilliga ibland och sökte komma undan, är otvivelaktigt. En
viss offervillighet och benägenhet att göra sitt bästa förekom
alltid i början, men när det drog ut på tiden, kom slappheten
snart. När matsäcken tog slut, gingo de ofta hem, och vid ett
tillfälle klagade överste Gyllenspetz, att han till Eda skans fått
bara gubbar och pojkar, ehuru fogde och länsman försäkrade, att
de tagit av de dugligaste karlarna. Rimligare var det, när de
uppbådade vaktkarlarna lämnade skansen (1659), därför att
officerarna druckit sig rusiga och flera gånger slagit blint alarm.
Det militära värdet hos detta folkuppbåd var också ringa; alla
hade icke bössor, och krut och bly var det alltid ont om.
Regering och försvarsledning fingo fylla i, så gott sig göra lät. År
1644 sändes 2,000 gevär och ammunition, och under
Gyldenlövefejden vidtogos liknande åtgärder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0230.html