VÄRMLANDS IHISTORIA to to v. En särskild roll spelade finnarna under dessa småstrider. De användes vid flera tillfällen som spejare och att företaga strövtåäg på fientligt område, varigenom man trodde sig kunna förekomma fientliga påhälsningar. Huru det tillgick, därom berättar en länsmansrapport av år 1659: »Vad finnarnas resa anlangar, så gingo de över gränsen den 29 januari till 289 personer och voro därinne i två dagar, så bergfinnarna allenast, men finnarna från Älvedalen och Jösse härad voro några dagar längre, och i Grue socken hava de plundrat i förstone i några byar, slåendes ihjäl folk, boskap och vad annat de råkade, hävandes ut spannmål, mat och kläder, icke viljandes i förstone taga något byte, oansett det bästa var undanfört, utan mente få bättre, när de kommo längre in i bygden, vilket icke bättre avlopp, än de oförvarandes råkade in på en snöskans, där man strax begynte skjuta med två stycken och musköter, så att de våra måste giva sig till rygga. Bergfinnarna fattade fuller stånd en stund, men efter Jössefinnarna och Älvdalsfinnarna skildes strax ifrån dem och lämnade dem i faran, så retirerade de sig tillbaka hitin i Fryksdalen igän och lade sig i Östmarks socken, men Joen Larssons finnar (Jösse) togo söderåt ut med Glommen och skövlade mycket i Bergs och Grue socknar, så många gårdar, som voro öster om älven, och Älvdalsfinnarna togo-norrut.» Det var således icke så överdrivet beställt med hjältemodet, och det värsta var, att plundringarna eggade till repressalier. Ibland voro dessa av rent personlig karaktär. Så berättade fogden Gilius Giliusson den 26 okt. 1659, att 30 »baggar» gått in i Älvdalen och förbi många finntorp, tills de kommo till en »finnerya i skogen, där de hade kunskap på en finne, som haver stålit och rövat ifrån dem deras egendom; den slogo de ihjäl». Det var säkert en välbetänkt åtgärd, att under Karl XI:s krig plundringar i Norge förbjödos. En norskfödd finne vid namn Engelbrekt, som tagit med sig några svenskar och plundrat en norsk bonde på 400 mark och mycket silver, lagfördes. Emellertid ansåg man finnarna som en trygghet. De ovan omtalade bergfinnarna, som stannat i Fryksdalen 1659, ville allmogen icke släppa, ehuru de blott voro 70 man och därtill