224 SIXTEN SAMUELSSON pockande. »Vi vilje intet mista dem, ty de hava eggat fienden hit till gränsen, vilken ligger häremot mäkta stark, till 8000 man, både finnar, bönder och soldater.» Sådana löjligt överdrivna nyheter voro vanliga och troddes. Vid gränsen gick man i en ständig oro. »Vete vi ingen stund eller timme fri; de näst vid gränsen äre av allmogen töra aldrig taga av sin kläder engång, utan där han lägger sig ikull, haver han bössan ijämte sig spänt, så snart det hörs knäppa aldrig så litet, stånder han redo vid dörren med bössan», heter det i en rapport 1677. Det egna krigsfolket var för övrigt besvärliga gäster. Officerarna voro stundom övermodiga; så klagade Ulleruds- och Nyedsborna 1676 över en ryttmästare, som vid genomtåget behandlat dem illa och oskäligen trakterat många med hugg och slag. Saken undersöktes i Karlstad inför överste Gyllenspetz och fogden, och slutet blev, att ryttmästaren »förmantes ej så illa hantera allmogen»! Bland soldaterna funnos dåliga element, som även innanför gränsen foro fram som i fiendeland och visade måttligt mod. År 1677 klagade nordmarkingarna, att soldaterna gjorde föga hjälp, utan drogo sig undan till Eda skans, när fienden visade sig. »Hade vi icke själva fienden emotstått, krigsfolket hade alls intet därtill gjort». Härtill kom framför allt de stora naturaprestationerna till krigsfolkets underhåll. Allt vad som kunde anskaffas av allmogen, torrt bröd, kött, fläsk, gryn, malt, ärter, mjöl, spannmål, havre, kläder, skodon och en mängd smärre »artiklar», t. ex. sängkläder till officerarna på Eda skans, rekvirerades, delvis i form av gärder, från allmogen. Så upptages t. ex. i proviantmästaren Erik Lindqvists förslag till uppbörd och utgift vid Karlstads magasin bl. a. av 1677 års värmlandsgärd 132 tunnor bröd, 63 tunnor kött, 4 par skor, 474 par strumpor, 2 skinnpälsar, 4 skjortor, 4 par vantar, hö och havre. Gärderna voro dock genom landets fattigdom otillräckliga, föga fanns att köpa, och svårt var att få från annat håll. Trupperna ledo därför brist, och sjukdomar grasserade, som gjorde stora luckor i manskapets led. Ämbetsmännens rapporter äro naturligtvis färglagda och i viss mån att betrakta som ursäkter inför överheten för att icke allt