VÄRMLANDS HISTORIA 225 gått, som sig borde, men även med vederbörlig reduktion vittna de tydligt nog om vad det betyder att hava kriget på egen mark. »Det är en del, som ej äro sinnade att så upp sina gårdar, och en del ha icke ett korn att så; det står så till i Västersysslet, att det är stor ynko att se», skrevs därifrån 1677. Samma år skrev landshövding Jakob Fleming, att värmlänningarna »varit obligerade att gå var 4:de man till gränsen uppå vakt med eget kosthåll, så att denne provinsen både av fiendens invasioner på gränsen, milisens inkvarteringar och därmed stor desordre såväl som kontinuerlig skjuts och durchmarscher övermåttan är fatigerad, såsom de ock ofta, ehuru onödigt det varit, dock blivit man ur huse uppbådade att försvara Eda skans». Han ansåg denna befästnings värde tvivelaktigt; en stor del av manskapet dog förra året av sjukdom; den hade icke vatten, som fick hämtas från närmaste sjö, och den skyddade icke landet. Det låg för mycket trupper i landskapet, vilka måste inkvarteras, då medel alldeles saknades och krediten var så slut, att landshövdingen måst anlita egna medel. Utgiften gick till 8,000 daler silvermynt i månaden, och kronans inkomster från hela Värmland beräknades för året blott till 30,000 daler. Vid krigets slut förklarade dåvarande landshövdingen, Mårten Reutercrantz, att en stor del av Värmland »är igenom fiendens våldsamhet alldeles ruinerat och fördärvat», och inlade särskilt förbön för nordmarkingarna, som framför allt blivit illa åtgångna. Även i fredstid hade allmogen sina bekymmer. Det gällde intresse mot intresse, böndernas å den ena sidan, å den andra statens, fogdarnas, städernas. De stående skatterna voro nog mindre besvärliga, än vi i allmänhet tro, trots de många posterna, ordinarie ränta, mantalspenningar, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, lagmans- och häradshövdingeränta m. fl., vartill ofta kommo tillfälliga pålagor. Men Värmland var uppenbarligen ett fattigt landskap.’ Restantierna voro därför i allmän- 1 Att det var ont om pängar i landet, är ett allmänt klagomål. Då det var fråga om att teckna pängar till kopparkompaniet, fanns ingen i Östersysslet, som kunde förskjuta något, och i Västersysslet var det endast fogden Peder Olovsson »och några konsorter, som till hopa lagt 3c0 Riksdaler in Specie och vilja därmed försöka vår lycka och dem in sätta uti förbemälte kopparkompani». Värmland. I. 1n87 15