226 SIXTEN SAMUELSSON het stora, t. ex. av 1649 års boskaps- och mantalspenningar för Värmland och Dal på 13,141 d. s. m. resterade 6,149 daler. Delvis berodde detta på »de obotfärdiges förhinder» och förhoppning att möjligen vinna avkortning genom klagomål hos regeringen över nödställt läge, ty i den konsten saknades ingalunda färdighet. Alldeles efter orden får man nämligen icke taga det ständiga ordandet om missväxt. Hela landskapet begärde 1612 befrielse från hö och halm, eftersom »törkan och vintersvallet våra åkrar och ängar i detta året så ynkeligen haver försmäktat», och något senare från femmarkshjälpen, ty »vi hafva ingen ren säd att mala, i goda år korn och blandsäd, men nu i denna hårda tiden föga annat än bark, svimmel och annat obekvämligit». Jösse och Gillberga klagade 1667, att tre års missväxt nödgat dem taga till »bark, kvist samt annor obekvämelig spis». Men när det kom till stycket, gick det dock, och oftast kommo restantierna fram. Det var ett undantag, när det talades om motsatsen, t. ex. när i Grava, »medan Herren gav hugnelig väderlek och säden stod härlig», var man i socknen gav till kyrkan 4 öre kopparmynt (1636). Mera befogade voro klagomålen, att skatterna genom för bönderna obekväma beräkningar ökades, så t. ex. att den värmländska spannmålen värderades lägre, 3 tunnor mot 2 annorstädes i riket, ja, två mot en, eller högt i penningar, så att landtågsgärden pressats från 7’1/a daler till 12 daler och därutöver. En annan gång berättade älvdalingarna, att de lämnade sin säd till konungsboden i Kyrkebol, och där fick den ofta ligga till största oföre på våren, då de antingen skulle skjutsa den dit fogden ville eller betala vad han ville i dragepenningar (1639). På samma sätt klagar Jösse, att de få föra spannmålen i oföre. Icke alltid var allmogen så god att handskas med. Den ville icke utgöra gärderna med spannmål, då denna stod i högt pris, men »då han plägar litet hålla, då vill bonden, att överheten skall honom behålla. Och jag vet», fortsätter fogden i Västersysslet, »att mest hos alle bönder är här bliven vacker säd och svedjeråg. Men det de klaga, att här överallt är bleven stor missväxt detta år, det behöves intet att sätta tro till. Men heller ärom alle pliktige att tacka Gud allsmäktig, som detta landet