Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Värmlands historia av Sixten Samuelsson
- Stormaktstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 SIXTEN SAMUELSSON
het stora, t. ex. av 1649 års boskaps- och mantalspenningar för
Värmland och Dal på 13,141 d. s. m. resterade 6,149 daler.
Delvis berodde detta på »de obotfärdiges förhinder» och
förhoppning att möjligen vinna avkortning genom klagomål hos regeringen
över nödställt läge, ty i den konsten saknades ingalunda
färdighet. Alldeles efter orden får man nämligen icke taga det
ständiga ordandet om missväxt. Hela landskapet begärde 1612
befrielse från hö och halm, eftersom »törkan och vintersvallet våra
åkrar och ängar i detta året så ynkeligen haver försmäktat», och
något senare från femmarkshjälpen, ty »vi hafva ingen ren säd att
mala, i goda år korn och blandsäd, men nu i denna hårda tiden föga
annat än bark, svimmel och annat obekvämligit». Jösse och
Gillberga klagade 1667, att tre års missväxt nödgat dem taga till
»bark, kvist samt annor obekvämelig spis». Men när det kom
till stycket, gick det dock, och oftast kommo restantierna fram.
Det var ett undantag, när det talades om motsatsen, t. ex. när
i Grava, »medan Herren gav hugnelig väderlek och säden stod
härlig», var man i socknen gav till kyrkan 4 öre kopparmynt
(1636). Mera befogade voro klagomålen, att skatterna genom för
bönderna obekväma beräkningar ökades, så t. ex. att den
värmländska spannmålen värderades lägre, 3 tunnor mot 2
annorstädes i riket, ja, två mot en, eller högt i penningar, så att
landtågsgärden pressats från 7’1/a daler till 12 daler och därutöver.
En annan gång berättade älvdalingarna, att de lämnade sin säd
till konungsboden i Kyrkebol, och där fick den ofta ligga till
största oföre på våren, då de antingen skulle skjutsa den dit
fogden ville eller betala vad han ville i dragepenningar (1639).
På samma sätt klagar Jösse, att de få föra spannmålen i oföre.
Icke alltid var allmogen så god att handskas med. Den ville
icke utgöra gärderna med spannmål, då denna stod i högt pris,
men »då han plägar litet hålla, då vill bonden, att överheten
skall honom behålla. Och jag vet», fortsätter fogden i
Västersysslet, »att mest hos alle bönder är här bliven vacker säd och
svedjeråg. Men det de klaga, att här överallt är bleven stor
missväxt detta år, det behöves intet att sätta tro till. Men heller
ärom alle pliktige att tacka Gud allsmäktig, som detta landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0234.html