228 SIXTEN SAMUELSSON till dyraste pris köpa, vad de behövde. Näsbönderna uttryckte situationen i få ord: »Sedan de Karlstadsborna fingo råda, belasta borgarna oss med oskälig och omänneskilig dyrhet, att oss sådant vill nu fast omöjligt svårt falla att längre uthärda. Vi pläga fuller på skogarna genom lovligit kolande och tjärbränneri söka vår föda, men nu gäller sådan tjära intet.» I städerna skulle så gott som allt försäljas; en begäran att få sälja osmundsjärn till Norge avslogs, och följden blev »ond tid på penningar till utlagor, ty sölvermynt vankas här ganska litet eller intet» (1634), och även senare klagas, att Karlstadsborna icke hade tillräckligt med penningar, utan ville, att bönderna skulle tillhandla sig varor i utbyte mot egna. Hårdast fann man, att man på frimarknaderna icke fick köpa direkt av göteborgarna, som då voro i Karlstad, utan måste sälja järn och köpa salt i andra hand. Mången gång klagade också bönderna, att de blevo »saltlösa» för Karlstadsborgarnas skull. Och i samma stil var det överallt! Bergslagen klagade »på Filipstadsborgarna, för det de sittia mellanhandlare emellan hammarpatronerna och oss». Härvidlag hjälpte inga protester och besvär; mellanhandssystemet skulle i statsintressets namn befordrasl Den direkta och likformiga beskattningens idé var ännu för outvecklad, och Karl XII:s försök i den vägen blev blott ett experiment. Överträdelser av handelsförbuden beivrades strängt; några bönder, som köpt och sålt oxar till varandra, bland dem en änka, som var skyldig pängar och ingenting annat hade att betala med, lagfördes och fingo böta sina 40 mark. Att dock mycken smyghandel bedrevs, är säkert. Handelns monopoliserande till städerna var alltför ny och alltför onaturlig för Värmland med dess stora yta, långa avstånd till städerna samt lätta och gamla förbindelser med Norge, där man förr handlat fritt. Det gick icke heller att alldeles avstänga all lanthandel. I övre Värmland t. ex. skall varje allmogeman brukat tobak, men sådan köptes aldrig i städerna, trots tobaksmonopol, utan av norrmän. I yissa fall medgavs handelsfrihet under vissa regler; t. ex. export av trävaror till Norge mot tull, som man ofta fuskade sig ifrån, eller med »oxejärn», d. v. s. järn, som allmogen tillbytte sig i bergs-