Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Värmlands historia av Sixten Samuelsson
- Stormaktstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 SIXTEN SAMUELSSON
till dyraste pris köpa, vad de behövde. Näsbönderna uttryckte
situationen i få ord: »Sedan de Karlstadsborna fingo råda, belasta
borgarna oss med oskälig och omänneskilig dyrhet, att oss
sådant vill nu fast omöjligt svårt falla att längre uthärda. Vi pläga
fuller på skogarna genom lovligit kolande och tjärbränneri söka
vår föda, men nu gäller sådan tjära intet.» I städerna skulle så
gott som allt försäljas; en begäran att få sälja osmundsjärn till
Norge avslogs, och följden blev »ond tid på penningar till utlagor,
ty sölvermynt vankas här ganska litet eller intet» (1634), och
även senare klagas, att Karlstadsborna icke hade tillräckligt med
penningar, utan ville, att bönderna skulle tillhandla sig varor i
utbyte mot egna. Hårdast fann man, att man på frimarknaderna
icke fick köpa direkt av göteborgarna, som då voro i Karlstad,
utan måste sälja järn och köpa salt i andra hand. Mången gång
klagade också bönderna, att de blevo »saltlösa» för
Karlstadsborgarnas skull. Och i samma stil var det överallt! Bergslagen
klagade »på Filipstadsborgarna, för det de sittia mellanhandlare
emellan hammarpatronerna och oss». Härvidlag hjälpte inga
protester och besvär; mellanhandssystemet skulle i statsintressets namn
befordrasl Den direkta och likformiga beskattningens idé var
ännu för outvecklad, och Karl XII:s försök i den vägen blev blott
ett experiment.
Överträdelser av handelsförbuden beivrades strängt; några
bönder, som köpt och sålt oxar till varandra, bland dem en änka, som
var skyldig pängar och ingenting annat hade att betala med,
lagfördes och fingo böta sina 40 mark. Att dock mycken
smyghandel bedrevs, är säkert. Handelns monopoliserande till
städerna var alltför ny och alltför onaturlig för Värmland med dess
stora yta, långa avstånd till städerna samt lätta och gamla
förbindelser med Norge, där man förr handlat fritt. Det gick icke
heller att alldeles avstänga all lanthandel. I övre Värmland t. ex.
skall varje allmogeman brukat tobak, men sådan köptes aldrig
i städerna, trots tobaksmonopol, utan av norrmän. I yissa fall
medgavs handelsfrihet under vissa regler; t. ex. export av
trävaror till Norge mot tull, som man ofta fuskade sig ifrån, eller
med »oxejärn», d. v. s. järn, som allmogen tillbytte sig i bergs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0236.html