230 SIXTEN SAMUELSSON haver varit en sådan jämmer och gråt med deras hustrur och barn, så att en människa måste sig däröver förundra. Somliga hava haft bössor, men deras meste gevär have varit stavar och rönnepåkar.» Enmellertid stillades oron av sig själv, och det hela slutade med skrapor och amnesti. En annan dryg börda var utskrivningen, varom det lika ofta som överdrivet hette, att »föga annat är igen än gamle män och utlevade gubbar, och den ringa hop ungdom och barn, som är igän, äro ännu omyndiga och späda». Man sökte om möjligt lösa sig med utskrivningspenningar, och ibland tillgreps med myndigheternas begivande utvägen att vid utskrivning taga ut den förmögnaste bonden i roten och sedan låta denne leja karl i sitt ställe. Under Karl XI:s krig sökte landshövdingen i det längsta få Värmland skonat från utskrivning, men slutligen måste den gå för sig. Landskapet lovade 1677 underkasta sig utskrivning av var sjätte man mellan 16 och 60 år och utrusta dem med kläder, musköt, värja, rotepenningar och resekost, allt mot villkor att befrias från vakthållning, samt att manskapet användes till länets försvar och efter freden hemförlovades. Detta är »Värmlands sjättingar». Med följande årtionde genomfördes indelningsverket, enligt vilket landskapet efter åtskilliga förhandlingar befriades från utskrivning mot en rotering på 1,200 man. Man har svårt att frigöra sig från den föreställningen, att ovan omtalade statsåtgärder voro kännbarare för värmlandsbefolkningen än den samtidigt pågående ökningen av skatterna, ehuru denna var ansenlig nog. Under förra hälften av 1600-talet tillkom nämligen den »extra ordinarie räntan», vilken uppstod därigenom, att flera tillfälliga pålagor så småningom antogo karaktären av stående skatter, sedan riksdagen upprepade gånger förnyat dem. Sådana nya skatter äro landtågsgärden, som ursprungligen åtagits som en krigshjälp och återgår ända till Erik XIV:s tid; salpeterhjälpen, som från början var en skyldighet att tillhandagå de för kronans räkning kringfarande salpetersjudarna med husrum, kost, arbetslokal, ved m. m.; boskapspenningarna, som riksdagen beviljade första gången 1620 och som utgingo med vissa ören för varje kreatur och varje tunnlands utsäde, samt dagsverks-