238 SIXTEN SAMUELSSON sidenten i Bergsamtet Carl Bonde, föregivande, att han funnit »ett kopparmetallberg; det mena de skall hjälpa honom få njuta livet. Men 8 dagar förr än resolutionen kom, var Herr Carl Bonde där hos dem i Bergslagen, men då hördes intet talas om sådant nyfunnet kopparberg», skrev fogden förgrymmad. Berget befanns till intet duga, men ännu 1640 gick dråparen lös. Sättet tycks hava lockat till efterföljd. År 1640 hade fogden en ny dråpare, som han dock icke »tordes släppa uppå löfte, efter jag bliver så ofta besviken». Emellertid hade fången i Köla hittat ett metallberg, och släkten hade skaffat malmsten, »som skall vara av det bästa slags kopparmalm, som kan finnas», och fogden menade, att landshövdingen nu finge avgöra, om dråparen skulle släppas mot löfte eller med en profoss och en förståndig man på kopparmalm sändas till ort och ställe. Ännu svårare var det, om det gällde en adelsman. Flera sådana fall förekomma. En stor bråkmakare var Jöns Henriksson Lilliebielke, som slutligen blev häktad men rymde, möjligen genom att muta profossen. Han tyckes sedermera blivit benådad och utnämnd till major på Västgöta regemente. Om näringslivet hava i det föregående redan flera antydningar givits. Det klagades ju allmänt över den värmländska jordens magerhet och att där växte blott »slög havre och blandkorn», och som ett skäl för att behålla sina bäckkvarnar anförde Väse härad, att det var så stor brist på spannmål i orten, så att en del nödgades hacka ax och halm tillhopa, andra t. o. m. tillsatte bark och rötter till säden, och sådant ville mjölnarna i forskvarnarna icke taga emot. Men där man hade tillfälle att svedja, fick man ofta goda skördar av »svedjeråg», och ibland kunde det t. o. m. räcka till någon export på Norge. I regel torde dock spannmålsproduktionen varit otillräcklig.* Jordbruket utgjorde 1 Sena vårar, torksomrar och vårfloder voro svåra hemsökelser då som nu, men de inverkade då vida mer på böndernas ekonomi, och abnorma avvikelser i väderleken voro därför föremål för det största intresse och flitigt antecknande. Om år 1643 skrev Gyllenius, att han den 22 april gick »iserna utom Mellevikan och åt Hoflanna, och än då var isen mäkta stark och låg på in till Pingeshelgan, förrän han gick sin kos; då var ont efter foder åt boskapen, så att det var en stor boskapsdöd, och våren var mäkta hård och skarp. Men dock likväl när väderleken förändrade sig, blev uti allsom största hastig-