VÄRMLANDS HISTORIA 239 dock naturligtvis jämte boskapsskötseln, som var betydande tack vare goda och rikliga beten, huvudnäringen och grundvalen för lantbefolkningens existens. Tack vare den hade allmogen sitt om ock ibland knappa bröd, men för utlagor och inköp behövdes extra förtjänster, och det var därför bittert, att regeringen stängde många av dessa utvägar. Fisket var på sina ställen en god binäring, men jakten var mindre givande än förr, delvis på grund av inskränkande förordningar. År 1664 gick allmogen godvilligt efter förhandlingar på tingen in på att avstå från all älgjakt; »cessionsskriften» med samtliga härads insegel väl bevarade finnes i original i riksarkivet. Följden blev, att i norra delen av landskapet fälldes djuren av norrmän, finnar och dalkarlar, »och det är likasom vi skulle vara pliktiga att hålla djurhagar åt dem», knotade älvdalingarna, som också tidtals fingo denna jakt fri. Den bästa biinkomsten gav skogsbruket. Värmland synes ännu hava haft en ganska god tillgång på skog, och en betydande utförsel av timmer, bräder, tjära, björknäver, lindbast m. m. ägde rum över Vänern eller till Fredrikshall. Även master och spiror funnos på sina ställen i avsevärd mängd, att döma av den officiella räkning, som företogs 1662. I skogshushållningen gjorde sig olika intressen gällande; bönderna ville svedja och sälja timmer, regeringen fruktade »de kostbara skogarnas platta förhärjande och utödande» och påverkades av bergsbrukets representanter, som ville spara skogen för kolning och gruvsprängning. I allmänhet gick man en medelväg, i det timmeravverkningen begränsades och svedjande efter föregången laga utsyning medgavs. Finnarna fingo dock sitta emellan. Den finska invandringen i Sverige var avslutad under förra het både löv och gräs. Säden kom sig ock väl före. Sommaren var lustig och skön, och blev ett ymnigt år på all frukt.7 Om en annan sådan sen vår skrev Gilius Gilliusson den 28/4 1636: »I Älvedalen är nu så mycken snö, att de intet kunna komma till skogs och hava intet att giva sin boskap utan är en stor jämmer med den fattige allmogen». Från samima trakt klagas över älvens översvämningar »som det ståndande gräset uppfyllt med sand», och över älvbrott; så vittnade t. ex. år 1651 2%3 »nämnden med en god del av allmogen, hurusom älven i fjol brutit bort av skattefrälset Öjenäs i Ekshärads socken så mycken vall av åker och äng, att där det tillförene kunde skatta för ett helt, så skall det härefter intet kunna göra skäl för ett halvt».