240 SIXTEN SAMUELSSON hälften av drottning Kristinas regering.” I Värmland bodde då några tusen finnar. Då inträffade emellertid ett bakslag. År 1636 utfärdade förmyndarregeringen ett »patent om finnarna», vilka anklagades, för att »de sig allestädes på skogarna hopetals förhålla och dölja, dels inhyses hos andra, dels under det sken att upptaga och rödja torpställen, och med skog och djurfällande samt annan skadelig åverkan? icke mindre oss och kronan än våre skattskyldige undersåtar, som på gamle bolbyar boendes äre, märkelig skada och intrång tillfoga», vartill »intet annat bevekt och dragit haver än otidig räddhåga för utskrivning och stor ovilja att tjäna oss och kronan till knektar». Därför föreskrevs för »alle sådane lösdrivare och dem, som antingen än icke skattlagde äre eller bolbyn förnär och till förfång sig på någon ort nedsatt hava, det de innan Valborgsmässo nästkommande sig åter till deras hemvist och dädan de komne äre, igän förfoga och begiva. Och skall dem allom förbudit vara att så emellertid någon säd, liten eller mycken, varken på vretar eller åkrar.» Det var således fråga om utdrivandet av en god del av de finska invandrarna. Kompletterat med senare förordningar blev 1636 års patent orsaken till »förföljelsernas tid»? för finnarna. Häri deltogo både brukspatronerna, som ville freda skogen mot svedjande, och bönderna, vilka ansågo, att finnarna förstörde jakten och genom sina torp ökade hemmansräntan utan att själva betala. Hade finntorparen fastebrev, fick han väl sitta kvar, men annars blev han genom häradsrättens dom vräkt. Ofta satte han hårt mot hårt, och sägnen har bevarat månget dunkelt minne om blodiga sammanstötningar mellan svenskar och finnar i de värmländska skogsbygderna. 1 För Värmlandsfinnarnas historia, som av utrymmesskäl endast i korthet antytts, hänvisas till relativt lätt tillgänglig litteratur, t. ex. Nordmann, Finnarne i mellersta Sverige; Almquist, Uddeholmsverken; Bromander, Svedjebruket på finnskogen (Sv. Turistf. årsskrift 1902); Lönborg, Finnmarkerna i mellersta Skandinavien (Ymer 1902); Wiklund, Finska språkets nuvarande utbredning i Värmland och Grue finnskog (Ymer 1902). 2 Så klagade t. ex. nordmarkingarna över att finnarna gjorde »stor åverkan å fiskredskap, bortskämma och fördärva nät, not och annat, och när de en gång blivit sökta härför, ge de sig till Stockholm och få fullmakt av rikets jägmästare att bliva kronoskyttar, och så fortsätta de att stryka över skogen». 3 Nordmann, s. 49.