VÄRMLANDS HISTORIA 241 Särskilda näringsgrenar voro bergsbruk och järnhantering. Den senare befann sig i utveckling, och många nya hyttor och hamrar anlades; Uddeholmsverken äro från denna tid. Men ännu var det värmländska järnets »storhetstid» icke kommen, trots Axel Oxenstiernas citat i rådet: »Carl Bonde haver sagt om Värmeland, att det för brukens skull kan ekvipareras ett konungarike». Regeringen har också sökt att koncentrera bruksdriften och få bort de små hamrarna; vid ett tillfälle blevo flera på överhetens befallning nedlagda, fogden lät taga ned bälgarna och hugga av hammarskaften. Förbudet för allmogen att sälja osmundsjärn till Norge torde också hava ökat tackjärnsframställningen vid hyttorna. Genom kolning och körslor hade bönderna extra inkomster av bruken, men de kunde också få obehag av dem. Då landshövding Lilliecerona till bruksrörelsens befrämjande bestämt, att bönderna i Nyed indelades på bruken med skyldighet att mot riktig betalning göra arbete där, missbrukades detta av bruksförvaltarna, varför de förra 1697 framställde den rimliga begäran, som också bifölls, att få avyttra »sina kol och sin avel, där dem tjänligast syntes». Att även bergsbruket hade sina svårigheter, synes av Filipstads »bergbrytares» klagopunkter 1702 över »sitt arma och usla tillstånd, i det dem trycka skall det svåra och trälsamma arbete de måge undergå uti gruvorna med malmbrytande utan någon förtjänst, som kan svara mot deras möda, av orsak att gruvorna bliva dagligen djupare, malmstrecken utgå och skärpningarna varda allt hårdare, så att de knappast mäkta betala veden, som användes till malmens brytande, ej förtigandes det myckna vattnet, som dem förhindrar uti Persbergsgruvorna». Till belysning av värmländskt folkliv under 1600-talet anföres till sist ett kort utdrag ur prosten Hofstens värmlandsbeskrivning: Folkmängden tillväxer raskt, då ungdomen gifter sig tidigt, och äktenskapen äro rika på barn, 7, 10, 12, ja ända till 18, men de unga älska mycket sin födelseort och flytta icke gärna från sina föräldrars jord, och »när de tycka sig bliva för många i ett hushåll, utse de några ouppbrukade platser i skogen, där de först fälla, sedan bränna, därefter så och vidare därmed fullfölja, till dess i förstone små åkrar och ängar därav bliva, vilka de Värmland. I. ans7 16