Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Värmlands historia av Sixten Samuelsson
- Frihetstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 SIXTEN SAMUELSSON
bud »mot de tjänstehjons utflyttning ur häradet, som där väl
kunna få plats».
Att det under ovan angivna förhållanden ofta var vanskligt
för den värmländska allmogen, är uppenbart. År 1726 heter det
från Grums, att »allmogen har måst gripa till det vanliga medlet, när
missväxt kommer, barken av trän, att stilla hungern med», och
år 1751 anhöll samma bygd, att de som fyllt 60 år måtte
befrias från mantalspengar och kronoutskylder, »emedan de för det
tunga arbetet och den svaga spisning, med vilken de måste
åtnöjas, litet eller alls intet förmå arbeta». Till följd av den magra
jordens ringa avkastning under den tidens primitiva brukning
måste svedjandet vara en viktig sak, som allmogen icke ville släppa.
»Denna orten», skrevo älvdalingarna 1738, »skulle komma i sitt
förra ödesmål, om skogarna fingo taga överhanden och hos sig
skygga och kvarhålla den långsamma kölden, att näppeligen
någon säd här mera skulle hinna till mogenhet, vilket nästan alltid
hållit detta landet i ödesmål för något över 100 år sedan, innan
svedjandet och den överflödande skogens utränsande».
Svedjandet var också fortfarande i en viss utsträckning tillåtet.
Svåra nödår uppträdde — nödår hava ock förekommit i slutet
av 1700-talet (1799 bl. a. svårt i Fryksdalen) och som bekant
mycket senare långt in på 1800-talet, ja t. o. m. så sent som
1902 — och värst var det då för finnbygden. Som ett exempel
på huru värmlandsfinnarna hade det, berättade landshövding
Reuterholm, att vid ett finntorp i Gräsmarks socken, som var blott */s
hemman, sutto 33 hushåll och bland dem blott 3, som sluppo
tigga, samt att för övrigt i den lilla församlingen, som var ett av
åtta hela hemman giort kapell, tiggarhushållen stego till 80 stycken
och däröver, »så att var icke nöd och död stundom ryckte bort
folket i förtid, hade där redan varit ett långt ömkligare tillstånd».
Det klagades ock över att finnarna icke kunde vänja sig vid ett
nytt »näringssätt» (ordentligt åkerbruk), och då värmlandsfinnarna
efter Nystadfreden erbjödos att utflytta och upptaga hemman på
de av fienden förhärjade orterna, drogo visserligen åtskilliga åstad,
men så vitt man visste, stannade endast ett hushåll (i Nyland),
medan de övriga återkommo och skrämde andra från flyttning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:23:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/1/0258.html