250 SIXTEN SAMUELSSON bud »mot de tjänstehjons utflyttning ur häradet, som där väl kunna få plats». Att det under ovan angivna förhållanden ofta var vanskligt för den värmländska allmogen, är uppenbart. År 1726 heter det från Grums, att »allmogen har måst gripa till det vanliga medlet, när missväxt kommer, barken av trän, att stilla hungern med», och år 1751 anhöll samma bygd, att de som fyllt 60 år måtte befrias från mantalspengar och kronoutskylder, »emedan de för det tunga arbetet och den svaga spisning, med vilken de måste åtnöjas, litet eller alls intet förmå arbeta». Till följd av den magra jordens ringa avkastning under den tidens primitiva brukning måste svedjandet vara en viktig sak, som allmogen icke ville släppa. »Denna orten», skrevo älvdalingarna 1738, »skulle komma i sitt förra ödesmål, om skogarna fingo taga överhanden och hos sig skygga och kvarhålla den långsamma kölden, att näppeligen någon säd här mera skulle hinna till mogenhet, vilket nästan alltid hållit detta landet i ödesmål för något över 100 år sedan, innan svedjandet och den överflödande skogens utränsande». Svedjandet var också fortfarande i en viss utsträckning tillåtet. Svåra nödår uppträdde — nödår hava ock förekommit i slutet av 1700-talet (1799 bl. a. svårt i Fryksdalen) och som bekant mycket senare långt in på 1800-talet, ja t. o. m. så sent som 1902 — och värst var det då för finnbygden. Som ett exempel på huru värmlandsfinnarna hade det, berättade landshövding Reuterholm, att vid ett finntorp i Gräsmarks socken, som var blott */s hemman, sutto 33 hushåll och bland dem blott 3, som sluppo tigga, samt att för övrigt i den lilla församlingen, som var ett av åtta hela hemman giort kapell, tiggarhushållen stego till 80 stycken och däröver, »så att var icke nöd och död stundom ryckte bort folket i förtid, hade där redan varit ett långt ömkligare tillstånd». Det klagades ock över att finnarna icke kunde vänja sig vid ett nytt »näringssätt» (ordentligt åkerbruk), och då värmlandsfinnarna efter Nystadfreden erbjödos att utflytta och upptaga hemman på de av fienden förhärjade orterna, drogo visserligen åtskilliga åstad, men så vitt man visste, stannade endast ett hushåll (i Nyland), medan de övriga återkommo och skrämde andra från flyttning.