VÄRMLANDS IISTORIA 251 Emellertid återupptogs på 1740-talet tanken på en utflyttning från Värmlands finnbygder, denna gång till Väster- och Österbotten. Tillfället att om möjligt få en bättre utkomst omfattades med begärlighet. Enligt prästernas noggrant uppgjorda listor anmälde sig hundratals människor till utflyttning, så från Brunskogs socken 25 hushåll på 139 personer, därav en familj med 9 barn, från Karlanda, Holmedal, Töcksmark, Fågelvik, Östervallskog i Nordmarks härad 139 personer o. s. v. Det var småbrukare med i allmänhet »gäldbunden» eller »liten och graverad» jord, backstugusittare, »huskarlar», som ägde »varken löst eller fast», inhyseshjon. I vilken utsträckning, det är fråga om utvandrare av finsk härstamning, har varit omöjligt att avgöra. De flesta komma från känd finnbygd men bära svenska namn. Ivern att komma åstad var så stor, att många gåvo sig av för tidigt, och mer än en omkom på vägen till Örebro, »sedan de under vägen begynt få bättre näring, den de såsom uthungrade icke tålt och därigenom hava sjuknat och dött». Försöket misslyckades för övrigt, ty en stor del återkom sedermera. Nödåret torde dock icke hava sträckt sig till hela landskapet, eftersom den spannmålsgärd på två tunnor havre, blandsäd och korn pr hemman till kavalleriets underhåll i Finland kunde utgöras, utan klagan vill det förefalla. Landshövdingen hade även åtskilligt annat att tänka på under de oroliga tiderna i samband med det olyckliga ryska kriget. Avgången i regementet hade varit »större, än man sig föreställt»; den kunde visserligen ersättas av vargeringsmanskapet, men 2 det är betecknande för förhållandena i armén — det fanns ingen officer, som kunde verkställa uttagningen, ty av majorerna var den ene sjuk och den andre kommenderad till Göteborg, och överstelöjtnanten var regementsfullmäktig vid riksdagen. Härtill kommo rykten om krig från Norge, där ett flitigt spioneri drevs. Nästa år, 1743, kom bonde- och soldatupproret eller »den stora daldansen». Ryktet härom kom nog knappast till Värmland, förrän upproret blivit kvävt i Stockholm, men oron bland bönderna runt om i riket var ingalunda stillad därmed. Landshövdingen tillstyrkte därför bifall till en begärd skattebefrielse för Jösse härad, i synnerhet som det ändå knappast gick att få något,